(konsten att skriva allt möjligt!)

Lyssnar på en av mina favoritlåtar ”Then Came The Last Days Of May” med Blue Öyster Cult från 1972…och får en sådan där fundering. Om detta var verkligen de sista dagarna i mitt liv. Om jag bara hade ett par veckor kvar att leva. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra annorlunda?

Vad är det jag har ogjort?

Vad är det jag skjutit upp alldeles för länge?

Vad är det jag längtat så hett efter – och aldrig vågat göra…?

Vad är det för livsdröm jag tänkt spara på att förverkliga – tills jag äntligen blir pensionär och får all tid i världen? 

Vad är det jag behöver rätta till?

Vad är det för personer jag behöver kontakta och reda ut saker med – innan min tid runnit ut?

Vad är det jag ångrar – bittert – nu när det är för sent….?!!

När döden knackar på…

I många år hade jag den mest enorma dödsångest. När jag var liten. Det utlöstes när min älskade morfar körde ihjäl sig i en bilolycka när jag var fem år. Jag och min lillebror fick inte vara med på begravningen. Det kunde vara så skrämmande ansåg mina föräldrar. Jag fick inte ta avsked av min morfar. Min elaka pappa stod och höll mig och min lillebror i ett järngrepp utanför portarna till Norra Kyrkogården under jordfästningen. Vi grät och skrek och gjorde allt för att rycka oss loss. Vi ville springa in på kyrkogården och ta farväl av morfar. Effekten av mina föräldrars parodi på barnpsykologi blev att jag lärde mig att Döden Var Så Satans Jävla Skrämmande!

Det hela späddes sedan på av att jag lärde mig läsa väldigt tidigt – och läste allt möjligt som inte var direkt barnvänligt. Detta kompletterat med grundlig läsning av Hemmets Läkarbok (mycket detaljerade färgbilder…) som 9-åring vilket övertygade mig om att jag hade Alla Jävla Sjukdomar I Världen (inklusive hjärtinfarkt, åderbråck plus både hård och mjuk schanker…) förstärkte mina rädslor. 

Jag låg i sängen på nätterna i mitt pojkrum med indiantapeten och undrade när hjärtat skulle sluta slå. Natt efter natt. Höll andan och spände varenda muskel .Grubblade över om jag skulle hamna i skärselden eller helvetet sedan. Jag hade läst lite väl mycket blandad litteratur, och hade ingen att prata om alla skräcktankar med. 

Döden är inget man har naturliga samtal om med andra hur som helst. Det är ett ämne som är nästan mer tabu än sex. Till och med mer laddat än pengar (som är snuskigare att samtala om än sex för de flesta).

Det var först när jag började arbeta inom vården som 19-åring mina fasor började lätta. När jag plötsligt var med när människor dog. Ofta. Så många dödsbäddar där jag satt och höll en gammal människa i handen de sista stunderna. Så många likbårar på hjul jag körde ner i kulvertar till patologen. Effekten av detta på mig var väldigt befriande och nervlugnande. Det blev väldigt tydligt hur naturligt och normalt det hela var. Jag hade i den vevan även börjat meditera och börjat få en hälsosam distans till mina tankar, min övertolkning av fysiska symptom och mina känslor.

Allt det där hade jag nytta av när jag höll på att dö 2005. Jag hade då betett mig som en gränslös idiot ett längre tag. Min verksamhet som terapeut hade verkligen tagit fart och jag bokade in alla som kontaktade mig och fyllde min kalender. Arbetsdagarna var från klockan 9.00 – 22.00, Klienterna tyckte det var så praktiskt att kunna komma efter arbetet till mig, eller ännu senare så de hann med sin kvällsyoga och andra viktiga möten före sitt besök hos mig. ibland hamnade andra terapeuter hos mig som klienter med svåra stressymptom. De höll på att jobba sönder sig. En hade börjat ha 18-timmarsdagar. En annan körde långa pass sju dagar i veckan och sov i en tältsäng på sin klinik för att hinna med… ”Vilka dårar”, tänkte jag för mig själv.

I den vevan fick jag förfrågningen om att sitta med i styrelsen för ett snabbväxande internetföretag med massor av innovativa idéer. Min gamla bransch som jag hade lagt bakom mig efter 10 galet stressiga år. De andra bönade och bad – de behövde min kompetens och karisma! Jag lät mig smickras och övertalas. Det blev mycket möten. Ofta på helger. Långa möten på konstiga tider.

Efter en månad med allt detta tappade jag nästan rösten helt. Men fortsatte att jobba iallafall.

Efter en vecka då jag tömde alla mina fysiska resurser blev jag ambulanshämtad. Jag var döende. Jag hade lunginflammation, leversvikt, mycoplasma och blodförgiftning. Låg på isoleringsavdelning med dubbla dropp på Huddinge Sjukhus då läkarna först trodde jag hade någon ny farsot. Nähä då – jag som suttit hela dagarna och lärt andra att slappna av och hantera stresspåslag hade stressat sönder min kropp totalt. Major Fuck Up….

Jag var inlagd i en månad. Och fick fundera hur jag vll ha det. Ville jag leva eller dö? Det blev tydligt att jag hade ett val. Att jag behövde ändra på en massa saker om jag skulle vara kvar. Jag fick titta på vad som motiverade mig att vara kvar på planeten. Det var väldigt nyttigt.

Efter sjukhusvården var jag klen som ett spädbarn. Mitt blod var som en grå livlös gröt efter all stark antibiotika. Jag var mör som smör i månader. 

Jag ändrade på så mycket. Lade ner kärleksrelationen med socker, mjölk och vetemjöl. Bjöd in rawfood. Daglig kundaliniyoga och fysträning. Byggde upp min hälsa. Kortare arbetsdagar. Lediga onsdagar. Prioriterade mina behov. Det gjorde jag rätt i. Efter den livsläxan har jag hållit mig frisk och värnat mina gränser.

Begravningar är till för att få ur sig sorg och saknad när någon dött. Att gråta och ta farväl av en person som betytt mycket för dig. När mina barns älskade mormor gick bort frågade vi barnen om de vill ta avsked och se henne en sista gång. Det ville de så jag och min exfru begärde begravning American Style med öppen kista. Alla de andra  sörjande gästerna tyckte det var en fin idé. De som var anställda på kyrkan som skulle ställa in kistan i kapellet tvärvägrade dock. De ville inte se något lik för de tyckte det var så otäckt – och de hade facket på sin sida i detta.

Så när de kånkat in kistan på plats och gått sin väg frågade jag de trettio gästerna och den kvinnliga prästen: ”Ska vi köra!” Jag fick en unison high five, tog fram en skruvmejsel och monterade av det förbannade kistlocket…så vi kunde fylla kistan med våra tårar. Det blev så bra som det kan vara. Inte ett öga torrt.

Och så tillbaka till min fundering. Om detta var verkligen de sista dagarna i mitt liv. Om jag bara hade ett par veckor kvar att leva. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra annorlunda?

Vad är det jag har ogjort?

Vad är det jag skjutit upp alldeles för länge?

Vad är det jag längtat så hett efter – och aldrig vågat göra..?

Vad är det för livsdröm jag tänkt spara på att förverkliga – tills jag äntligen blir pensionär och får all tid i världen? 

Vad är det jag behöver rätta till?

Vad är det för personer jag behöver kontakta och reda ut saker med – innan min tid runnit ut?

Vad är det jag ångrar – bittert – nu när det är för sent….?!!

Svaret är INTE ETT JÄVLA DUGG. Jag skulle göra exakt det jag planerat resten av månaden: umgås med mina älsklingar, hjälpa mina klienter med hypnos och NLP, hålla utbildningen i självledarskap nästa helg, ha den lilla parmiddagen, repa med mitt rockband… 

För ett antal år sedan hörde jag ett SOMMAR-program med Lennart Koskinen där han berättade om sitt liv som präst, och alla dödsbäddar han suttit vid. Temat var vad människor hade behov av att ta upp när de bokstavligen befann sig på sitt yttersta.  Kanske ni tror att de ville berätta om allt dumt de gjort  – som de nu ångrade…

No Way. De ville prata om allt dumt och vansinnigt i livet de inte gjort – alla de vilda drömmarna – och hur de ångrade sig som fan.

Det programmet var ett Wake-Up Call för mig. Inte för att jag precis levt ett stillsamt och normativt liv innan dess…(!) och nu mer än någonsin tidigare blev min paroll DO IT NOW!

Och det kan jag rekommendera. Varmt.  DO IT NOW! För då får du aldrig någonsin tråkigt. 

Avslutar med en fin sång av BLUE ÖYSTER CULT; ”Then Came The Last Days Of May” om döden i öknen…