Igår var jag på en liten fest hos goda vänner – och fick en sån där vansinnig fyllehunger runt halv två på natten när jag hade landat i min flickväns lägenhet. Inte likt mig annars att äta en massa saker precis innan jag tumlar i säng…för att sedan vakna med en mild men påtaglig bakfylla. Så där som det kan bli efter ett roligt, röjigt party. Det intressanta är att faktiskt jag inte drack en droppe alkohol på festen (till skillnad från min flickvän som älskar vin). Hur kan det bli så här…weird…?!!

i det här blogginlägget tänkte jag dela med mig av kontroversiella och provocerande åsikter om droger och alkohol. Då finns det ju två vägar att gå:

TOTALFÖRBUD AV ALLA RUSMEDEL – NU!!!

eller

LEGALIZE IT! SÄLJ ALKOHOL OCH NARKOTIKA PÅ ICA, COOP OCH HEMKÖP – NU!

Så blir det därför inte alls. Jag tänkte prata om förväntningar, spegelneuroner och medvetandets natur istället.

Jag gillar att vara vara hög! 

Känna extas, gränslöshet!

Whooosh! 

Jag Kan Göra Vad Jag Vill! 

Inga jävla hämningar!!! 

Vägen dit lärde jag mig genom att se hur det gick till på villagatan under min barndom. De trevliga grannfesterna med massor av sprit, usel musik (Herb Alpert & The Tijuana Brass) och partnerbyte mellan familjerna med påföljande dramatik dagen efter. Att se min pappa komma hemvacklande med nedspydd kavaj kändes väl…sådär lockande …och det var tydligt vad det var som fungerade som bränsle under dessa improviserade swingersfester. Booze booze booze.

Jag växte upp i förorten Vällingby på 60-talet – och stället var marinerat av droger. Att Stefan Jarls film ”De kallar oss mods” om blandmissbrukarna Kenta och Stoffe handlar om två Vällingbykillar var ingen slump. Även om jag bodde i ett fint villaområde med nationalekonomer och arkitekter i de massiva tegelbunkrarna så knarkade deras barn ordentligt. En av de få jämnåriga på gatan som jag sporadiskt umgicks med (som den introverte knepis jag var) hade börjar röka hasch redan som 11-åring vilket gjorde honom otroligt trött, lynnig och avig. Hans storebror åkte in på ett behandlingshem för sitt amfetaminmissbruk när han var 16. Äldsta barnet i huset mittemot dem dog av en överdos heroin innan hon fyllt 19. Ungarna i huset snett bakom oss försvann tidigt  i en dimma av sprit och droger efter en halvårsvistelse i Kalifornien med sina föräldrar där det var Flower Power ordentligt. Sniffa thinner var inne på min skola och det delades amfetaminkabbar på bussen till gymnasiet mitt på dagen. En avslappnad attityd till narkotika kan man säga.

Jag hade stått utanför allt det här ända till jag fyllde 16 då jag inte umgicks med någon som den udda elitistiska kuf jag var, hade aldrig blivit bjuden på några fester eller varit i sammanhang där jag kunnat testa eller pröva något…stimulerande.

Efter en språkresa till London där jag som 15-åring under en månad fick uppfinna mig själv på nytt lärde jag mig inte bara att dricka Three O´ Clock Tea, utan jag upptäckte kicken med att supa. Inga barer eller pubar hade några problem med att servera mig vad som helst så jag drack i princip varje dag under hedonistiska nattröjningar på coola klubbar och diskotek och tyckte det var hur skönt och befriande som helst – utom på dagen efter.

På gymnasiet hade jag plötsligt blivit mer social och hamnade på spritfester varje helg, men kroppen började ta stryk. Jag mådde så jävla dåligt fysiskt att det var bara för mycket. För att ej verka utanför började jag ha med mig vodkaflaskor med enbart vatten till tillställningarna, som jag sedan blandade egna ”drinkar” av (och nogsamt undvek att bjuda andra på…) och upptäckte att jag kunde ha lika galet roligt iallafall – nykter. jag drogs med av stämningen på något vis. 

På väg till en konsert som 18-åring med Patti Smith tyckte min gymnasievän Ella att vi skulle skaffa lite amfetamin. Jag hävde i mig min dos blandat med Äppel-MER i Humlegården och var sedan våldsamt pigg och alert. PÅ en piratinspelad vinylskiva från Konserthus-giget med Patti Smith Group hör man en röst efter sista låten maniskt vråla: ”Play MY GENERATION! Play MY GENERATION!”…och det är lilla jag. Höll  tydligen på att ramla ner från läktaren samtidigt. Amfetamin gjorde mig sanslöst överspänd och jobbig. Vid ett annat tillfälle hamnade jag och min anarkistkompis Ove på den svartvita filmkomedin FEST I BYN från 1949, regisserad av Jacques Tati. En finstämd och vemodig liten film. Det tyckte inte vi på amfetamin. Vi hade så sanslöst roligt, skrattade åt precis ALLT. Högt och ljudligt. Hela jävla filmen. Ramlade av stolarna ibland (vi satt längst fram). Jag tror inte det var riktigt lika kul för resten av publiken…. 

Amfetamin hade också en massa jobbiga biverkningar. Jag mådde som ett vrak psykiskt efteråt, hela nervsystemet kändes i obalans. Det var ett hårt pris att betala för lite eufori.

Tänkte att det skulle vara lugnare med hasch. Eftersom jag inte rökte prövade jag att koka te på haschbitarna – eller äta det som smörgåspålägg. Det gjorde saker och ting extremt röriga. Jag  virrade runt på stan och såg allt människor sa i pratbubblor ovanför deras huvuden – ibland innan de öppnade munnen. Det kändes skrämmande. Jag kunde komma in i kreativa skov och rimma i timmar. Allt jag sa var på rim. Omvärlden var måttligt road. 

Vid ett tillfälle hamnade jag i ett tillstånd där jag upplevde att min hjärna och mina inälvor bytte plats med varandra om vart annat. Det tyckte jag var väldigt obehagligt, dessutom pågick detta platsbyte i ett dygn, medan jag låg inrullad i en matta för att jag inte skulle ställa till något (säkerhetsåtgärd från mina vänner i anarkistkollektivet jag befann mig i under episoden).

Eftereffekten av hasch kändes som om någon hyvlat bort min hinna mot världen med en vass osthyvel. Allt kändes påträngande och obehagligt. Som en naken utsatthet.

Jag började för egen del tycka att olägenheterna med både alkohol och droger översteg den roliga effekten.I den vevan började jag meditera – grundligt. Flera timmar om dagen (jag gör alltid saker grundligt). Jag började nu märka att jag med lätthet kunde uppnå euforiska tillstånd av glädje och frihet – just like that. Vid ett tillfälle satt jag och betraktade Pressbyrån vid T-Bana Rådmansgatan som om det var en psykedelisk ljusshow. Jag började verkligen uppskatta hur lättroad jag var. Samtidigt hade jag blivit nästan barnsligt känslig. Ett glas vin kunde nu göra mig asberusad på ett stökigt vis. Marijuana kunde ge mig LSD-liknande stökiga trippar. Så jag lade ner min bekantskap med preparatens värld. Med noll saknad. Detta var 1978. 

Har jag efter det känt ett enormt sug efter det att supa till ibland när tillvaron känns tung och svårhanterlig – eller om jag vill slå mig lös? Att ta en vända när livet är hårt  eller aptråkigt med kokain, extacy, crack eller heroin? Nej. 

Detta är inte av moraliska skäl. Detta  styrs inte av enorma karaktärsfasta principer eller stark självkontroll. Det handlar om totalt jävla ointresse. Jag har insett att effekten av alkohol och droger i princip är – NOLL. De har ingen verkan i sig på din sinnesstämning överhuvudtaget. Det de däremot gör att fungera som triggers på neuropeptiderna (känslomolekylerna) i din hjärna som gasar på olika tillstånd som eufori, lugn, intressant varseblivning. Vi har dedicerade neuropeptider i hjärnan för varenda drog samt alkohol. De tillstånden kan man uppnå utan preparat – med exv meditation, NLP, hypnos, neurosemantik – allt det jag har satt mig in i (grundligt) genom åren. Du kan alltså bli hög på dig själv  – utan störande brus. För det alla dessa triggers ger är – biverkningar. De fick jag nog av. 

Den positivt upplevda effekten av droger och alkohol bygger mycket på förväntningar vad som skall hända – och spegelneuroner (att du omedvetet plockar på dig andra människors tillstånd). Därav mina egna reaktioner efter festen igår…

Det har gjorts tester där amfetaminister fått heroin i tron att det varit amfetamin – och blivit pigga som satan. Samma effekt fast tvärtom med heroinmissbrukare som fått speed i försök och blivit så lugna så. För några år sedan var det en krog i Göteborg som fick en felleverans med lättöl i starkölstunnor – folk blev lika fulla ändå. Förväntningar, spegelneuroner, triggade neuropeptider.

Så:

Jag gillar att vara vara hög! 

Känna extas, gränslöshet!

Whooosh! 

Jag Kan Göra Vad Jag Vill! 

Inga jävla hämningar!!! 

På mitt eget lilla sätt…

Avslutar med en råmix av en låt från min kommande skiva med mitt band Exorcisterna med titeln:

EN NY OCH BÄTTRE DROG

http://spiritualmagic.se/ENOBD..mp3