Vissa år är bara För Mycket.

Just nu 2022 är det pandemipåverkan, klimatkris och Putins alla påhitt och hot om svampmoln över Europa som trycker på rädsloknapparna – ivrigt påhejade av media.

Jävlar vad jag har varit rädd i mina dagar:

Rädd för sjukdomar

Rädd för döden

Rädd för att hamna i helvetet efter döden

Rädd för undergång och ruin

Rädd för ett tredje världskrig 

Rädd för oprovocerat våld

Rädslor har ätit mig, tagit min energi, förlamat mig, gett mig panikreaktioner, knuffat in mig i känslor av meningslöshet och mörker.

Inte så roligt som det låter.

Allt detta har naturligtvis götts och närts av att ha vuxit upp i en maximalt otrygg miljö – med en frånvarande mamma som befunnit sig på mentalsjukhus större delen av min uppväxt – och alldeles för mycket närvaro av ett sadistiskt monster till pappa. På det en skolgång präglad av misshandel och mobbning. Sedan en 21-årig relation med en äldre kvinna som är diagnosticerad sociopat med allt vad det innebar av kaos och terror både från omvärlden och på hemmaplan. Ohh la la.

Och jag har kommit igenom allt detta som en stark och resursrik människa med så mycket stabilitet att jag både kan vara ett positivt bidrag till andra människor i min roll som terapeut och kursledare – och ta hand om mig själv vad gäller mina basbehov så jag lever ett stabilt, lyckligt och fullt fungerande liv. Det tog ett tag att komma dit. 42 år.

Alla mina rädslor kulminerade 1986. 

Först kom Tjernobyl- olyckan som även var första bekantskapen med rykten om lögnaktiga makthavare (Strålskyddsmyndighetens alla lugnande besked… konspirationsteorier, fake news etc). Kändes som The End of The World.

Sedan Palmemordet – fan vilken chock det var. Någon sorts grundtrygghet som bara punkterades.

Reagan bombade Libyen massivt vilket var föga nervlugnande. Det ryktades att ryssarna kunde svara an med atombomber mot väst.

Vulkanutbrott i  Guatemala fick till följd att 15000 människor dränktes i lava på en enda kväll.

Jordbävning i Mexico City  – 25000 personer dog

Och på min lilla gata i den idylliska lilla västmanländska staden: galet absurda grannkonflikter och hot som accelererade från misshandel av min hustru när hon frågar varför grannarna gravt mobbade vår 7-åriga dotter – till en skräcknatt när två aggressiva, helt okända personer till varje pris ska slå sig in i vårt hus mitt i natten samma dag som vi kommit hem från BB med vår lille son – 2 dagar gammal.  Så här har vi klockan 23 fått besök av dessa otrevliga galningar – de sparkar på dörren och vrålar: ÖPPNA ERA JÄVLAR, VI SKA DÖDA ER!

Jag ringer polisen som befinner sig fyra mil bort  och kan komma om två timmar, kanske….jo, de gör de till slut, tittar runt, hittar ingenting…åker tillbaka till Örebro…

Sedan börjar det om igen….hot, skrik, de båda vettvillingarna slår på fönsterrutorna nu. 

Där någonstans får jag nog. Jag beslutar mig för att ta en nattlig hundpromenad – jag är vid den tiden ägare till en bullmastiff på 65 kg som blivit rätt taggad av allt stök – samt tar även med ett par nunchakus/karatepinnar för att kanhända träna apport med den duktiga hunden. Jag går ut på tomten genom tvättstugan. Klockan är nu halv två på natten

– Nu ska vi prata om hemfridsbrott, morrar jag till paret på min förstukvist. börjar veva med karatepinnarna och släpper hunden. Sedan får jag se hur fantastiskt fort de två kan springa över alla grannarnas tomter – nu skrikande helt andra saker. Min duktiga hund Kemal kommer lydigt tillbaka när jag visslar. Och – jag anar att det inte är slut än på terrorn, så jag beslutar mig för att hålla vakt på nedervåningen till gryningen.

Och kl 5 på morgonen hör jag ljud på farstukvisten, en person som bor på min gata ska aptera en brandbomb vid ingången….vilket leder till ny utryckning från min sida av okonventionell natur. 

Istället för PTSD ledde denna skräcknatt istället till en total radikalisering. 

Ingen hjälper dig – så du får städa själv. 

Lesson learned. 

Inom the Fight/Flight Syndrome hade jag fram till nu alltid valt Flight – ligg lågt, förhandla, var förstående och undfallande. Nu valde jag att  VARA BARA SÅ JÄVLA OBEHAGLIG VID BEHOV.  Något jag berättar mer om i min bok KONSTEN ATT GÖRA ALLT MÖJLIGT. Och då blev det så väldigt lugnt och behagligt efter det. Problemet var att jag fastnade i  mönstret att vara hätsk och hatisk vilket gav lika mycket stresspåslag som det att vara rädd jämt.

Prepping blev min medicin för katastrofer som uppenbarligen kunde drabba en. Jag lärde mig Allt om survivalism. överlevnad, att bunkra upp och förbereda med min sedvanliga besatta nördighet

Jag började odla i stor skala på villatomten så vi blev i princip självförsörjande på grönsaker, frukt och bär, fyllde tre frysboxar med viltkött, hade stora lager basmat hemma, gick med i skytteföreningen och tävlade där med siktet inställt på vapenlicens.

Det här var galna år då jag gick från offertänkande till ilsken paranoia som sedan planade ut i emotionell tomhet och utbrändhet.  Att sedan lämna den märkliga  staden, min toxiska relation och mitt nygamla taggiga rolljag var ett tungt men oerhört klokt beslut. Att jag sedan lärde mig NLP och kunde balansera upp allt mitt inre röriga kaos var ett ännu bättre steg som både jag och framför allt mina tusentals terapiklienter har haft enorm nytta av genom åren. Att hantera och lösa upp förlamande rädslor är ett ofta återkommande inslag i det arbetet. Det går att hitta en annan attityd än att vara fast i Fight or Flight. 

Jag har själv valt den här:

Jag har ingenting att ångra – och massor att vara tacksam över. 

Den attityden funkar överlag för mig – även om Kung Död hälsar på.

Dessutom är jag som sagt en prepper av rang:

Så om ISKANDER-missilerna börjar regna över oss: Bring it on! 

Boken NUCLEAR WAR SURVIVAL SKILLS  går att ladda hem som pdf:

https://www.pdfdrive.com/nuclear-war-survival-skills-e158717259.html

Och så en glad liten sång som avslutning (Jag kom ut) På Andra Sidan från nya skivan med EXORCISTERNA: