Blog Image

(konsten att skriva allt möjligt!)

Inner Power Centres blogg - med Anders Wallin

Syftet med denna blogg från Inner Power Centre är bokstavligen att SKRIVA ALLT MÖJLIGT - att använda kraften i det skrivna så det ger möjligheter till nya livsval. Som neurosemantiker är jag inspirerad av kraften i språket - att mening och betydelse känns i kroppen.  Jag kommer här att göra mitt bästa för att aktivera det inre signalsystemet. De rätta orden kan verkligen tända julgransbelysningen på insidan!

Att vara underbart ojämförlig – eller tvärtom…

Uncategorised Posted on %PM, January 24 2021 21:10:49

Det finns få så förödande, knäckande och självdestruktiva vanor som att jämföra sig med andra människor. Det är receptet för prestationshets, självhat, konkurrenstänk, mindervärdighetskomplex, besvikelser, bitterhet…

Den listan kan göras ännu längre, och det blir noll roligare än så.

I en normal präglings- och socialiseringsutveckling får vi lära oss hur vi ska vara och vad vi ska leva upp till först av våra föräldrar (fram för allt de första 7 åren) sedan av normerna i gruppen – grupptrycket från de trevliga kompisarna (8 – 14 års ålder) för att därefter försiktigt börja pröva och testa lite själv (15 – 21) och sedan ha en fix och färdig identitet som brukar sitta som en smäck resten av livet om det inte händer något remarkabelt – vilket det gör ibland.

Så här har vi drillats och socialiserats in i roller som kan skava, där prestation och anpassning gör sitt till för att man aldrig ska känna sig tillräcklig eller bra nog. Många av mina klienter söker min hjälp just för att de drivs av prestationskrav och perfektionism – eller känner sig otillräckliga när de jämför sig med andra, mer ”lyckade” personer. 

Jag har aldrig lidit av detta att jämföra mig med andra, vilket känns skönt och befriande. En anledning till detta kan jag förmodligen tacka min dysfunktionella uppväxt för. Med en mamma som var på mentalsjukhus större delen av min barndom och en (gudskelov) väldigt frånvarande pappa hade jag gott om tid att uppfinna mig själv, fördjupa mig i konstiga intressen som hypnos, ockultism, Sigmund Freuds teorier (vi hade mycket böcker hemma – som jag åt mig igenom maniskt redan på lågstadiet- och resten av tiden bodde jag på biblioteket) vilket gjorde mig så pass konstig och udda att jag inte hade några kompisar överhuvudtaget hela grundskoletiden – och inte saknade det heller. De andra fattade ju aldrig vad jag pratade om. All våldsam mobbning som jag utsattes för gjorde mig än mer ointresserad av dem – de var nämligen både korkade Och hotfulla! Jag gick i princip aldrig ut  – mer än att för att ta mig till och från skolan  – utan satt hemma och läste. Mycket.

Sedan på gymnasiet gick jag plötsligt, driven av hat och hormoner in för ett aktivt identitetsskapande. Jag började lyssna på musik som då var smal och oetablerad (Velvet Underground, Iggy Pop) och skaffade en klädstil i total motsats till det mysiga hippiemode som hängde med för killar i mot mitten av 70-talet: långt hår, utsvängda jeans, murarskjortor…

Jag klippte håret kort och aggressivt, köpte en MC-jacka för pengarna från mitt helgjobb på Hemtjänsten och prydde hela ryggen med texten ANARKI – NU! i kromade nitar etc. Eftersom jag alltid varit mobbad började jag gå beväpnad. Detta var bra många år innan punkmodet kom, så helt plötsligt var jag ofattbart cool, beundransvärd och förebild för andra. Jag gav mig in i den mest militanta delen av anarkiströrelsen och upptäckte följar-beteendet. Köpte jag en trenchcoat på en secondhand-affär hade tre av killarna i kretsen fått samma idé veckan efter. När jag började lyssna på det då okända bandet Television från New York var det plötsligt skivan som gällde i gruppen osv. Att jag hade fått extrajobb på Sveriges Radio P3 som 18-åring med fria händer att spela stökig musik ur min obskyra skivhylla, intervjua min idol Iggy innan den första konserten någonsin etc höjde min status enormt. Anarkisttjejerna var galna i mig. Deras pojkvänner led i tysthet.

Att vara en del av Aktionsgrupp Västtyskland (som sympatiserade med terroristerna i Baader-Meinhofligan) och Revolutionära Anarkistiska Federationen gav tillfället till många adrenalinkickar. Med en megafon och min kunskap om hypnotiska språkmönster kunde jag starta upplopp på nolltid så att bankfönstren efter Kungsträdgården spräcktes av medhavda tegelstenar. Vid ett tillfälle skulle vi protestera mot ”bilsamhället” – vi hade under en månad stulit ihop oranga vägkoner, avspärrningslinor, overaller från Gatukontoret från deras bodar. I en hyrd (orange) pickup åkte vi runt en tidig morgon och spärrade av Sveavägen——Stallgatan framför Grand Hotell —Söderleden in mot Skanstull. Polisen gjorde honnör från sina bilar och vi vinkade glatt tillbaka från vårt viktiga gatuarbete…kaoset blev enormt. Till vilken nytta är högst tveksamt – men det höjde min status i kretsarna ännu mer.

Och jag tröttnade plötsligt på hela cirkusen. Att vara så jävla dyrkad kittlade mig noll. Jag ville något helt annat. Så jag kastade alltihop över ända. Började meditera. Många timmar om dagen. Blev vegan. Lade ner allt som hade med droger och alkohol att göra. Sålde alla mina coola kläder och vinylskivor på Söderfestivalen. Sökte och kom in på psykologlinjen. Började extrajobba på skolornas fritidshem. Jag hade haft 100-tals vänner som visste vem jag var, ett enormt socialt nätverk – som nu bara fullständigt försvann när jag blev så totalt obegriplig. Min sorg var minimal. Jag hade noll intresse av att leva upp till andras förväntningar. Det som intresserade mig var min personliga utvecklingsresa – och det enda jag jämförde mig med var just mig själv.

Sedan följde några decennier i en galet destruktiv relation (som jag beskrivit ingående i min bok KONSTEN ATT GÖRA ALLT MÖJLIGT) innan jag år 2000 var tillbaks i Stockholm efter 20 år i Bergslagen – utan jobb och fast bostad. Jag blev snabbt erbjuden att arbeta som Vice VD i ett snabbväxande eventföretag av en kompis från förr, och gav mig in i en helt ny okänd bransch som var ett enda non-stop äventyr där jag regelbundet träffade kändisar och spännande utåtriktade personer i nöjesvärlden. hade VIP-kort på alla inneställen och lärde mig allt om avancerad problemlösning – och stress – det var ofta 18-timmarsdagar och enorma utmaningar att hantera.

Parallellt hade jag en tydlig plan, jag gick utbildningar på min lediga tid inom NLP och hypnos för att förverkliga en dröm – att hjälpa andra som terapeut. När jag hoppade av statusjobbet som Vice VD var det många som tyckte jag var en idiot – inte minst mina egna barn som tyckte detta var ett nerköp av rang. Vad var terapeut i jämförelse med att vara på party med kända artister och få inbjudningar till invigningar av houseklubbar på Östermalm, äta mutluncher på gourmetkrogar etc. tyckte de?!! 

Ett lätt val tyckte jag. För min kompass är intern. Jag har aldrig jämfört mig med andra eller blivit stimulerad av att leva upp till traditionella normer om framgång  och tillhörighet. Jag har prioriterat att ha äventyr – på mitt eget sätt – leva fritt utan att bry mig om vad andra tycker. 

Det har gett mig ett spännande liv utan döda punkter – föga problemfritt men rejält utvecklande.

Jag gillar att vara ojämförligt underbar – enligt mina egna kriterier!  

Länkar till denna sång om just jämförelser, en råmix av DET VAR BÄTTRE DÅ från det kommande albumet med mitt band EXORCISTERNA



REDO ATT LEVA – REDO ATT DÖ……eller: Gör det NU – helst genast!

Uncategorised Posted on %PM, May 09 2021 18:11:09

Lyssnar på en av mina favoritlåtar ”Then Came The Last Days Of May” med Blue Öyster Cult från 1972…och får en sådan där fundering. Om detta var verkligen de sista dagarna i mitt liv. Om jag bara hade ett par veckor kvar att leva. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra annorlunda?

Vad är det jag har ogjort?

Vad är det jag skjutit upp alldeles för länge?

Vad är det jag längtat så hett efter – och aldrig vågat göra…?

Vad är det för livsdröm jag tänkt spara på att förverkliga – tills jag äntligen blir pensionär och får all tid i världen? 

Vad är det jag behöver rätta till?

Vad är det för personer jag behöver kontakta och reda ut saker med – innan min tid runnit ut?

Vad är det jag ångrar – bittert – nu när det är för sent….?!!

När döden knackar på…

I många år hade jag den mest enorma dödsångest. När jag var liten. Det utlöstes när min älskade morfar körde ihjäl sig i en bilolycka när jag var fem år. Jag och min lillebror fick inte vara med på begravningen. Det kunde vara så skrämmande ansåg mina föräldrar. Jag fick inte ta avsked av min morfar. Min elaka pappa stod och höll mig och min lillebror i ett järngrepp utanför portarna till Norra Kyrkogården under jordfästningen. Vi grät och skrek och gjorde allt för att rycka oss loss. Vi ville springa in på kyrkogården och ta farväl av morfar. Effekten av mina föräldrars parodi på barnpsykologi blev att jag lärde mig att Döden Var Så Satans Jävla Skrämmande!

Det hela späddes sedan på av att jag lärde mig läsa väldigt tidigt – och läste allt möjligt som inte var direkt barnvänligt. Detta kompletterat med grundlig läsning av Hemmets Läkarbok (mycket detaljerade färgbilder…) som 9-åring vilket övertygade mig om att jag hade Alla Jävla Sjukdomar I Världen (inklusive hjärtinfarkt, åderbråck plus både hård och mjuk schanker…) förstärkte mina rädslor. 

Jag låg i sängen på nätterna i mitt pojkrum med indiantapeten och undrade när hjärtat skulle sluta slå. Natt efter natt. Höll andan och spände varenda muskel .Grubblade över om jag skulle hamna i skärselden eller helvetet sedan. Jag hade läst lite väl mycket blandad litteratur, och hade ingen att prata om alla skräcktankar med. 

Döden är inget man har naturliga samtal om med andra hur som helst. Det är ett ämne som är nästan mer tabu än sex. Till och med mer laddat än pengar (som är snuskigare att samtala om än sex för de flesta).

Det var först när jag började arbeta inom vården som 19-åring mina fasor började lätta. När jag plötsligt var med när människor dog. Ofta. Så många dödsbäddar där jag satt och höll en gammal människa i handen de sista stunderna. Så många likbårar på hjul jag körde ner i kulvertar till patologen. Effekten av detta på mig var väldigt befriande och nervlugnande. Det blev väldigt tydligt hur naturligt och normalt det hela var. Jag hade i den vevan även börjat meditera och börjat få en hälsosam distans till mina tankar, min övertolkning av fysiska symptom och mina känslor.

Allt det där hade jag nytta av när jag höll på att dö 2005. Jag hade då betett mig som en gränslös idiot ett längre tag. Min verksamhet som terapeut hade verkligen tagit fart och jag bokade in alla som kontaktade mig och fyllde min kalender. Arbetsdagarna var från klockan 9.00 – 22.00, Klienterna tyckte det var så praktiskt att kunna komma efter arbetet till mig, eller ännu senare så de hann med sin kvällsyoga och andra viktiga möten före sitt besök hos mig. ibland hamnade andra terapeuter hos mig som klienter med svåra stressymptom. De höll på att jobba sönder sig. En hade börjat ha 18-timmarsdagar. En annan körde långa pass sju dagar i veckan och sov i en tältsäng på sin klinik för att hinna med… ”Vilka dårar”, tänkte jag för mig själv.

I den vevan fick jag förfrågningen om att sitta med i styrelsen för ett snabbväxande internetföretag med massor av innovativa idéer. Min gamla bransch som jag hade lagt bakom mig efter 10 galet stressiga år. De andra bönade och bad – de behövde min kompetens och karisma! Jag lät mig smickras och övertalas. Det blev mycket möten. Ofta på helger. Långa möten på konstiga tider.

Efter en månad med allt detta tappade jag nästan rösten helt. Men fortsatte att jobba iallafall.

Efter en vecka då jag tömde alla mina fysiska resurser blev jag ambulanshämtad. Jag var döende. Jag hade lunginflammation, leversvikt, mycoplasma och blodförgiftning. Låg på isoleringsavdelning med dubbla dropp på Huddinge Sjukhus då läkarna först trodde jag hade någon ny farsot. Nähä då – jag som suttit hela dagarna och lärt andra att slappna av och hantera stresspåslag hade stressat sönder min kropp totalt. Major Fuck Up….

Jag var inlagd i en månad. Och fick fundera hur jag vll ha det. Ville jag leva eller dö? Det blev tydligt att jag hade ett val. Att jag behövde ändra på en massa saker om jag skulle vara kvar. Jag fick titta på vad som motiverade mig att vara kvar på planeten. Det var väldigt nyttigt.

Efter sjukhusvården var jag klen som ett spädbarn. Mitt blod var som en grå livlös gröt efter all stark antibiotika. Jag var mör som smör i månader. 

Jag ändrade på så mycket. Lade ner kärleksrelationen med socker, mjölk och vetemjöl. Bjöd in rawfood. Daglig kundaliniyoga och fysträning. Byggde upp min hälsa. Kortare arbetsdagar. Lediga onsdagar. Prioriterade mina behov. Det gjorde jag rätt i. Efter den livsläxan har jag hållit mig frisk och värnat mina gränser.

Begravningar är till för att få ur sig sorg och saknad när någon dött. Att gråta och ta farväl av en person som betytt mycket för dig. När mina barns älskade mormor gick bort frågade vi barnen om de vill ta avsked och se henne en sista gång. Det ville de så jag och min exfru begärde begravning American Style med öppen kista. Alla de andra  sörjande gästerna tyckte det var en fin idé. De som var anställda på kyrkan som skulle ställa in kistan i kapellet tvärvägrade dock. De ville inte se något lik för de tyckte det var så otäckt – och de hade facket på sin sida i detta.

Så när de kånkat in kistan på plats och gått sin väg frågade jag de trettio gästerna och den kvinnliga prästen: ”Ska vi köra!” Jag fick en unison high five, tog fram en skruvmejsel och monterade av det förbannade kistlocket…så vi kunde fylla kistan med våra tårar. Det blev så bra som det kan vara. Inte ett öga torrt.

Och så tillbaka till min fundering. Om detta var verkligen de sista dagarna i mitt liv. Om jag bara hade ett par veckor kvar att leva. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra annorlunda?

Vad är det jag har ogjort?

Vad är det jag skjutit upp alldeles för länge?

Vad är det jag längtat så hett efter – och aldrig vågat göra..?

Vad är det för livsdröm jag tänkt spara på att förverkliga – tills jag äntligen blir pensionär och får all tid i världen? 

Vad är det jag behöver rätta till?

Vad är det för personer jag behöver kontakta och reda ut saker med – innan min tid runnit ut?

Vad är det jag ångrar – bittert – nu när det är för sent….?!!

Svaret är INTE ETT JÄVLA DUGG. Jag skulle göra exakt det jag planerat resten av månaden: umgås med mina älsklingar, hjälpa mina klienter med hypnos och NLP, hålla utbildningen i självledarskap nästa helg, ha den lilla parmiddagen, repa med mitt rockband… 

För ett antal år sedan hörde jag ett SOMMAR-program med Lennart Koskinen där han berättade om sitt liv som präst, och alla dödsbäddar han suttit vid. Temat var vad människor hade behov av att ta upp när de bokstavligen befann sig på sitt yttersta.  Kanske ni tror att de ville berätta om allt dumt de gjort  – som de nu ångrade…

No Way. De ville prata om allt dumt och vansinnigt i livet de inte gjort – alla de vilda drömmarna – och hur de ångrade sig som fan.

Det programmet var ett Wake-Up Call för mig. Inte för att jag precis levt ett stillsamt och normativt liv innan dess…(!) och nu mer än någonsin tidigare blev min paroll DO IT NOW!

Och det kan jag rekommendera. Varmt.  DO IT NOW! För då får du aldrig någonsin tråkigt. 

Avslutar med en fin sång av BLUE ÖYSTER CULT; ”Then Came The Last Days Of May” om döden i öknen…



Hög som en lyktstolpe – eller Rusets Inre Kärna

Uncategorised Posted on %PM, April 25 2021 20:29:26

Igår var jag på en liten fest hos goda vänner – och fick en sån där vansinnig fyllehunger runt halv två på natten när jag hade landat i min flickväns lägenhet. Inte likt mig annars att äta en massa saker precis innan jag tumlar i säng…för att sedan vakna med en mild men påtaglig bakfylla. Så där som det kan bli efter ett roligt, röjigt party. Det intressanta är att faktiskt jag inte drack en droppe alkohol på festen (till skillnad från min flickvän som älskar vin). Hur kan det bli så här…weird…?!!

i det här blogginlägget tänkte jag dela med mig av kontroversiella och provocerande åsikter om droger och alkohol. Då finns det ju två vägar att gå:

TOTALFÖRBUD AV ALLA RUSMEDEL – NU!!!

eller

LEGALIZE IT! SÄLJ ALKOHOL OCH NARKOTIKA PÅ ICA, COOP OCH HEMKÖP – NU!

Så blir det därför inte alls. Jag tänkte prata om förväntningar, spegelneuroner och medvetandets natur istället.

Jag gillar att vara vara hög! 

Känna extas, gränslöshet!

Whooosh! 

Jag Kan Göra Vad Jag Vill! 

Inga jävla hämningar!!! 

Vägen dit lärde jag mig genom att se hur det gick till på villagatan under min barndom. De trevliga grannfesterna med massor av sprit, usel musik (Herb Alpert & The Tijuana Brass) och partnerbyte mellan familjerna med påföljande dramatik dagen efter. Att se min pappa komma hemvacklande med nedspydd kavaj kändes väl…sådär lockande …och det var tydligt vad det var som fungerade som bränsle under dessa improviserade swingersfester. Booze booze booze.

Jag växte upp i förorten Vällingby på 60-talet – och stället var marinerat av droger. Att Stefan Jarls film ”De kallar oss mods” om blandmissbrukarna Kenta och Stoffe handlar om två Vällingbykillar var ingen slump. Även om jag bodde i ett fint villaområde med nationalekonomer och arkitekter i de massiva tegelbunkrarna så knarkade deras barn ordentligt. En av de få jämnåriga på gatan som jag sporadiskt umgicks med (som den introverte knepis jag var) hade börjar röka hasch redan som 11-åring vilket gjorde honom otroligt trött, lynnig och avig. Hans storebror åkte in på ett behandlingshem för sitt amfetaminmissbruk när han var 16. Äldsta barnet i huset mittemot dem dog av en överdos heroin innan hon fyllt 19. Ungarna i huset snett bakom oss försvann tidigt  i en dimma av sprit och droger efter en halvårsvistelse i Kalifornien med sina föräldrar där det var Flower Power ordentligt. Sniffa thinner var inne på min skola och det delades amfetaminkabbar på bussen till gymnasiet mitt på dagen. En avslappnad attityd till narkotika kan man säga.

Jag hade stått utanför allt det här ända till jag fyllde 16 då jag inte umgicks med någon som den udda elitistiska kuf jag var, hade aldrig blivit bjuden på några fester eller varit i sammanhang där jag kunnat testa eller pröva något…stimulerande.

Efter en språkresa till London där jag som 15-åring under en månad fick uppfinna mig själv på nytt lärde jag mig inte bara att dricka Three O´ Clock Tea, utan jag upptäckte kicken med att supa. Inga barer eller pubar hade några problem med att servera mig vad som helst så jag drack i princip varje dag under hedonistiska nattröjningar på coola klubbar och diskotek och tyckte det var hur skönt och befriande som helst – utom på dagen efter.

På gymnasiet hade jag plötsligt blivit mer social och hamnade på spritfester varje helg, men kroppen började ta stryk. Jag mådde så jävla dåligt fysiskt att det var bara för mycket. För att ej verka utanför började jag ha med mig vodkaflaskor med enbart vatten till tillställningarna, som jag sedan blandade egna ”drinkar” av (och nogsamt undvek att bjuda andra på…) och upptäckte att jag kunde ha lika galet roligt iallafall – nykter. jag drogs med av stämningen på något vis. 

På väg till en konsert som 18-åring med Patti Smith tyckte min gymnasievän Ella att vi skulle skaffa lite amfetamin. Jag hävde i mig min dos blandat med Äppel-MER i Humlegården och var sedan våldsamt pigg och alert. PÅ en piratinspelad vinylskiva från Konserthus-giget med Patti Smith Group hör man en röst efter sista låten maniskt vråla: ”Play MY GENERATION! Play MY GENERATION!”…och det är lilla jag. Höll  tydligen på att ramla ner från läktaren samtidigt. Amfetamin gjorde mig sanslöst överspänd och jobbig. Vid ett annat tillfälle hamnade jag och min anarkistkompis Ove på den svartvita filmkomedin FEST I BYN från 1949, regisserad av Jacques Tati. En finstämd och vemodig liten film. Det tyckte inte vi på amfetamin. Vi hade så sanslöst roligt, skrattade åt precis ALLT. Högt och ljudligt. Hela jävla filmen. Ramlade av stolarna ibland (vi satt längst fram). Jag tror inte det var riktigt lika kul för resten av publiken…. 

Amfetamin hade också en massa jobbiga biverkningar. Jag mådde som ett vrak psykiskt efteråt, hela nervsystemet kändes i obalans. Det var ett hårt pris att betala för lite eufori.

Tänkte att det skulle vara lugnare med hasch. Eftersom jag inte rökte prövade jag att koka te på haschbitarna – eller äta det som smörgåspålägg. Det gjorde saker och ting extremt röriga. Jag  virrade runt på stan och såg allt människor sa i pratbubblor ovanför deras huvuden – ibland innan de öppnade munnen. Det kändes skrämmande. Jag kunde komma in i kreativa skov och rimma i timmar. Allt jag sa var på rim. Omvärlden var måttligt road. 

Vid ett tillfälle hamnade jag i ett tillstånd där jag upplevde att min hjärna och mina inälvor bytte plats med varandra om vart annat. Det tyckte jag var väldigt obehagligt, dessutom pågick detta platsbyte i ett dygn, medan jag låg inrullad i en matta för att jag inte skulle ställa till något (säkerhetsåtgärd från mina vänner i anarkistkollektivet jag befann mig i under episoden).

Eftereffekten av hasch kändes som om någon hyvlat bort min hinna mot världen med en vass osthyvel. Allt kändes påträngande och obehagligt. Som en naken utsatthet.

Jag började för egen del tycka att olägenheterna med både alkohol och droger översteg den roliga effekten.I den vevan började jag meditera – grundligt. Flera timmar om dagen (jag gör alltid saker grundligt). Jag började nu märka att jag med lätthet kunde uppnå euforiska tillstånd av glädje och frihet – just like that. Vid ett tillfälle satt jag och betraktade Pressbyrån vid T-Bana Rådmansgatan som om det var en psykedelisk ljusshow. Jag började verkligen uppskatta hur lättroad jag var. Samtidigt hade jag blivit nästan barnsligt känslig. Ett glas vin kunde nu göra mig asberusad på ett stökigt vis. Marijuana kunde ge mig LSD-liknande stökiga trippar. Så jag lade ner min bekantskap med preparatens värld. Med noll saknad. Detta var 1978. 

Har jag efter det känt ett enormt sug efter det att supa till ibland när tillvaron känns tung och svårhanterlig – eller om jag vill slå mig lös? Att ta en vända när livet är hårt  eller aptråkigt med kokain, extacy, crack eller heroin? Nej. 

Detta är inte av moraliska skäl. Detta  styrs inte av enorma karaktärsfasta principer eller stark självkontroll. Det handlar om totalt jävla ointresse. Jag har insett att effekten av alkohol och droger i princip är – NOLL. De har ingen verkan i sig på din sinnesstämning överhuvudtaget. Det de däremot gör att fungera som triggers på neuropeptiderna (känslomolekylerna) i din hjärna som gasar på olika tillstånd som eufori, lugn, intressant varseblivning. Vi har dedicerade neuropeptider i hjärnan för varenda drog samt alkohol. De tillstånden kan man uppnå utan preparat – med exv meditation, NLP, hypnos, neurosemantik – allt det jag har satt mig in i (grundligt) genom åren. Du kan alltså bli hög på dig själv  – utan störande brus. För det alla dessa triggers ger är – biverkningar. De fick jag nog av. 

Den positivt upplevda effekten av droger och alkohol bygger mycket på förväntningar vad som skall hända – och spegelneuroner (att du omedvetet plockar på dig andra människors tillstånd). Därav mina egna reaktioner efter festen igår…

Det har gjorts tester där amfetaminister fått heroin i tron att det varit amfetamin – och blivit pigga som satan. Samma effekt fast tvärtom med heroin missbrukare som fått speed i försök och blivit så lugna så. För några år sedan var det en krog i Göteborg som fick en felleverans med lättöl i starkölstunnor – folk blev lika fulla ändå. Förväntningar, spegelneuroner, triggade neuropeptider.

Så:

Jag gillar att vara vara hög! 

Känna extas, gränslöshet!

Whooosh! 

Jag Kan Göra Vad Jag Vill! 

Inga jävla hämningar!!! 

På mitt eget lilla sätt…

Avslutar med en råmix av en låt från min kommande skiva med mitt band Exorcisterna med titeln:

EN NY OCH BÄTTRE DROG

http://spiritualmagic.se/ENOBD..mp3



Att vara riktigt jävla knäpp och udda från starten – och stortrivas med det.

Uncategorised Posted on %PM, April 16 2021 17:37:30

Jag läser i Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Ensamma barn kan känna skam – så kan vuxna bemöta det”   (https://www.dn.se/insidan/ensamma-barn-kanner-skam-vuxna-har-ett-stort-ansvar/) som tar upp ensamma barns lidande. De som inte har någon att leka med. Som inte får vara med i gemenskapen. Eftersom jag var ett ensamt barn hela min grundskoletid läser jag den välskrivna artikeln med stort intresse. Och jag känner inte igen mig överhuvudtaget.

Jag var ett synnerligen ensamt barn från att jag var sju år tills jag gick ut nian. Förutom att jag i princip inte hade några vänner eller lekkamrater var mina föräldrar rejält frånvarande. Min mamma var intagen på mentalsjukhus nästan jämt. Min vidriga pappa var gudskelov mest borta, antingen på jobb, föredragsturnéer eller övernattningar hos diverse sekreterare,  så jag fick i lugn och ro uppfostra mig själv – ungefär som Pippi Långstrump. Sådant kan förstärka egensinnighet.

Mitt intresse att leka eller umgås med andra barn var synnerligen lågt. De var ju så oerhört okultiverade och obildade. Hade ingen som helst koll på Sigmund Freuds teorier om drömmars påverkan på det undermedvetna, Shakespeares dramatik eller regissören Fritz Langs bidrag till amerikansk Film Noir…och annat som intresserade en förläst liten knäppskalle som mig redan som elvaåring.

Vi hade välfyllda bokhyllor hemma (mina föräldrar var akademiker) som jag bokstavligen åt mig igenom: från Winston Churchills självbiografi, Stig Dagermans samlade verk, min mammas samling deckare av Raymond Chandler och Peter Cheyney till en inte föraktlig samling pornografisk litteratur gömd BAKOM bokraderna högst upp i hyllan (allt från ”Fanny Hill” till ”Berättelsen om O” till ”Sänghästen”…). När det var klart gjorde jag läsräder hos min mormor där det fanns ännu mer böcker. Innan jag hade fyllt tolv hade jag läst absurt mycket, blivit nyfiken på en helt annan värld och såg noll anledning att umgås med jämnåriga. Vad skulle vi prata om? De tråkade ut mig – plus att de inte förstod ett dugg av det jag var entusiastisk över.

Efter några år slutade villagatans barn ringa på dörren med frågan till mig . ”Vill du vara med och leka?” Jag sade nämligen nästan alltid Nej. Mina yngre syskon deltog glatt istället – medan jag var inne och umgicks med min bästa vän: mig själv. 

När jag inte läste, läste och läste så lekte jag utdragna fantasilekar i timmar: jag byggde upp egna magiska tredimensionella världar konstruerade med hjälp av färgtuschpennor, papp, sax och tejp med enorma grottor, välfyllda vapenförråd, stora lager av LSD och kokain (jag var tio år och visste hur ett survivalistlager skulle vara beskaffat..). Av min faster som bodde i Chicago hade jag i ett julklappspaket fått den militanta äventyrsdockan Action Man som nu gjorde hemska saker med min lillasysters Barbie. Jag ritade också egna tecknade serier med science fiction- och skräcktema. Kort sagt – jag hade fullt upp och föga intresse för omvärlden.

Tecknade serier blev också mer och mer något som fascinerade en eskapist-expert som mig. Jag upptäckte Marvel-serierna (Spiderman, Fantastic Four, Dr Strange, Avengers, Thor, X-Men…) och som den snobb jag var dög inte de svenska översättningarna som dessutom enbart var i svartvitt. Jag hittade en affär på Karlbergsvägen som hade de amerikanska originaltidningarna i färg och brände alla pengar på detta. Engelska läste jag flytande sedan länge. Jag blev helt hänförd av Marveltidningarna. Eftersom jag var lättsuggererad av all hypnosträning jag sysslat med kunde jag med lätthet visualisera Spiderman klättrandes på Hötorgsskyskraporna – svingande sig över till glas-skulpturen vid Sergels Torg… 

Som tolvåring fick jag nu  plötsligt en ny besatthet – jag skulle bli en superhjälte själv  – med mitt vardagsjag som hemlig identitet. Ingen skulle kunna lista ut att den här magre, klene, knasige lille nörden egentligen var en Räddare I Nödens Stund! 

Jag går igång med mitt projekt med totalt engagemang: börjar sy en Super Hero Costume av ett lakan hemma – komplett med mask och huva så jag skulle bli oigenkännlig – och färgar outfiten vackert neongrön i badkaret med textilfärg. Mitt namn som Hjälte ska bli MR ILYCH (ett slagkraftigt namn på en travhäst jag läst om i DN…). Att jag helt saknar superkrafter och är totalt otränad då jag hatar allt vad sport och idrott heter hindrar noll mina projektplaner. Jag köper en liten väska gjord för fisketurer att ha med mig dräkten i – samt fyller på med sånt som är lämpligt att ha när insatser krävs: en glas-skärare, ett förstoringsglas, en hemmagjord repstege m.m.

Snart skall min stund komma helt oförhappandes. Våra vänliga grannar förbarmar sig över den ensamme stugsittaren till grannpojke och bjuder med mig på en vecka i deras sommarparadis i Ljusdal tillsammans med deras barn: de 8-åriga tvillingarna Mats och Per samt deras storasyster Lisa som är tre år äldre än jag ( och som jag är tämligen förtjust i).

Dag två i Ljusdal blir lite påfrestande efter att jag testat min glas-skärare på ett fönster till en lekstuga med alldeles för gott resultat och det blir mycket efterforskningar efter den idiot som gjort denna åverkan…men det tar sig.

Dag tre vill Lisa visa en vacker plats i grannskapet. Lysande idé tycker jag. Tvillingarna följer med och vi går en bra bit på byvägen där det är mycket glest med hus, men desto mer träd, till en smal stig som går ner för en brant backe till en liten naturlig strand nere vid Ljusnan. Vi står där och beundrar naturens fägring, då det hörs röster uppe på stigen. -Åh, det är de där jobbiga killarna från byn, säger Lisa och rekommenderar att vi snabbt gömmer oss i snårskogen bredvid stranden. 

Ner kommer två 17-åriga grabbar från trakten med varsitt luftgevär. De börjar umgås på det sätt som verkar gälla här: skjuta på allt som går att skjuta på, rapa, säga dumma sakar, pissa i vattnet, dra ännu dummare skämt… det är en väldigt trist och utdragen film vi ser från snåren, och jag inser att det är väl bara att vänta ut de här killarna. Då säger plötsligt den ena tvillingen att han behöver gå på toaletten.. Lisa tycker att han kan göra det på plats. Tvillingen börjar gråta ljudligt och förklarar att just detta han ska göra vägrar han att göra just här… det blir så att vi måste gå ut från snåren – och raskt ta oss upp för backen.

Killarna som stått och skjutit på fåglar och stubbar uppskattar inte att de haft en osynlig publik bestående av Stockholmsjävlar, och börjar nu ropa arga saker efter oss. Vi svarar inte.  Lisa tycker att vi ska skynda oss hem. Vi rör oss så snabbt det går med de små tvillingarna. Och nu börjar det susa om öronen. Killarna skjuter på oss med sina luftgevär. Då inser jag att jag har med mig min superhjälteväska. I den finns min specialare: 6 stycken bangers/kraftfulla smällare hoptejpade runt en blyklump – med hoptvinnade stubintrådar – och en tändare. Jag tänder stubinen, vänder mig om och vrålar: ”Kom igen era fega jävlar” medan jag kastar min lilla ”uppfinning”. Effekten blir häpnadsväckande. Det blir en smärre krevad när den landar framför killarna och de får en enorm fart i motsatt riktning.

Ja, så började min karriär som egensinnig Räddare i Nöden  – även om det tar sig andra uttryck nuförtiden.



Dårskapens universitet – eller åren med nycklarna..

Uncategorised Posted on %AM, February 05 2021 11:04:49

.

Jag minns åren jag jag var på mentalsjukhus. Galna år i alla bemärkelser. Och jag kände mig samtidigt mer hemma där än jag någonsin gjort tidigare. Bland alla dårarna.

Jag var 18 år när jag fick jobb som mentalvårdare på Beckomberga Mentalsjukhus. En hel liten stad fylld av människor med tung psykiatrisk problematik.

Sommaren innan jag började på Beckis hade jag jobbat heltid inom Hemtjänsten med att hjälpa pensionärer på Lilla Essingen i deras hem, något jag hade haft som extrajobb varannan lördag hela gymnasiet. En av gamlingarna, en 85-årig bitter man, hade själv varit mentalskötare i sitt yrkesliv. När jag berättade om mitt karriärskifte började han dela med sig av sin livsvisdom:

”Vänd dem aldrig ryggen! Aldrig! De är Farliga! Se till att du får en gummibatong – den hade jag god nytta av…”

Jag fick ingen gummibatong under de tre dagarnas introduktion, bara en enormt stor nyckelknippa till alla de låsta dörrarna.

Det var med dubbla känslor jag började arbeta på hispan. Min egen mamma var intagen där sedan åratal pga av svår ångestneuros. Drivor av psykofarmaka och otaliga elchocksbehandlingar hade inte gjort något för att lindra hennes enorma livsskräck.

Jag hade också fått en synnerligen osäker arbetssituation: pooltjänst. Vilket innebar att jag var en del av vikariepoolen och fick hoppa in lite varsomhelst utan något system eller trygg förankring någonstans. 

Så under några år kastades jag runt bland det oändliga antalet avdelningar på Det Stora Mentalsjukhuset: akutintag med oroliga, våldsamma människor i psykisk nöd, stormavdelningar med de som var klassade som verkligt farliga för både sig själva och andra, kroniskt schizofrena, unga människor med psykos, narkomanerna med mentala problem, geriatriska avdelningar med åldringar som var alldeles för galna och stökiga för den vanliga långvården….

Jag som var ny fick höra mycket skräckhistorier om allt som kunde hända en anställd: vårdare som fått skallen krossad av stolar i dagrummet, sjuksköterskor som blivit brutalt våldtagna i tvättförrådet på avdelningen, den schizofrena kvinnan som gillade att slita ut ögonen på personal… 

De flesta manliga vårdarna var stadiga bitar som mest såg ut som dörrvakter. Jag var en liten tunn kille som aldrig lyft en hantel – 180 cm – 63 kg. Skulle jag bli uppäten på arbetsplatsen?

I helvete heller! Jag märkte ganska snart att jag stortrivdes med patienterna. Det kändes så befriande att träffa personer utan gränser som brydde sig noll om normer. My kind of people, tyckte jag. Istället för att sitta och trycka i personalrummet med kollegorna och bara rycka ut när det blev bråk satt jag i dagrummet och pratade med de intagna. Och lyssnade på deras berättelser och tankar. Det fanns alltid ett piano i varje dagrum. Jag brukade bränna av mina Jerry Lee Lewis-imitationer eller dra igång allsång. Det lät härligt märkligt.

På stormavdelningarna satt jag och umgicks otvunget med livsfarliga kriminella mördare som hade extrema vansinnesdåd bakom sig. De blev så glada när jag sen dök upp igen på avdelningen.

Vid ett tillfälle var jag på en avdelning med äldre schizofrena män. Vid juletid satt jag på en stege och satte upp julgirlanger. De enda personen i rummet var en gravt psykotisk man i 70-åldern som aldrig sa ett ord. Infallsrik som jag är när jag satt där uppflugen på stegen sa jag högt: ”Koko, jag är en liten gök!”. Mannen tittade förvånat upp och sa: ”Jävlar, du är ju lika tokig som vi här!”…och sedan började han prata med mig. Enbart med mig. Inte med någon annan på avdelningen. Vilket väckte stor förundran bland kollegorna. Jag spelade lika förvånad…

Vid tre tillfällen under dessa år träffade jag på patienter av det verkligt stökiga slaget som hade rymt under promenader. De kom fram och pratade med mig på stan och ville ha råd. Mitt tips var att åka tillbaka där de hade mat och husrum. Det rådet hade de följt – och berättat att jag hade skickat tillbaka dem.

På en stormavdelning fanns en man med smeknamnet Snövit pga av sitt vita hår, en intensiv liten man med mycket blandad bakgrund som hallick, knarklangare och mycket annat. Han hade blivit misshandlad av en annan patient och skulle vårdas på Karolinska. Jag fick i uppdrag att vaka över  honom då de trodde han skulle bli lugnare av att jag var med. Under tre dagar var jag där och fick höra hans vilda livshistoria. Några år senare när jag går över Sergels Torg dyker Snövit upp i läderjacka, vit skjorta med slips och snyggbyxor, arm i arm med två mycket trötta blonda yngre tjejer. ”Tjena, Anders! Du får välja vilken av dem gratis för du har alltid varit så hygglig!” säger Snövit gentilt…. jag tackade dock nej till det generösa erbjudandet av en mängd skäl.

Jag var noll imponerad av psykvården som bedrevs på Beckomberga. För mig såg det mer ut som en lång kedja övergrepp på personer som avvek från normen. Ingen blev bättre av all psykofarmaka, elström rakt in i hjärnan, brutal bältesläggning. Personalen var ofta synnerligen oempatisk och föraktfull mot de intagna. Min solidaritet låg hos patienterna som jag tyckte reagerade adekvat på att befinna sig i en galen värld med sjuka värderingar och skeva sociala spel. Jag hade också sett hur min mamma, efter tre behandlingar med hypnos av tandläkaren på mentalsjukhuset nu var fullkomligt befriad från sina psykiska besvär efter 11 års ”vård” på hispan. 

Vid det här laget hade jag börjat meditera och utforska alternativa terapier.  Efter en Tyst Meditionsretreat en helg upptäckte jag att jag hade noll lust att prata på ett tag. Jag  förklarade skriftligen på avdelningarna jag hamnade att jag fått ett fel på stämbanden – och hade en liten skylt. JAG ÄR STUM som jag visade för patienterna. De älskade mitt hemmagjorda teckenspråk den veckan… 

Jag var punkare , och hade smugglat ut en uppsättning patientkläder som komplement till min MC-jacka med ANARKI-NU! i nitar på ryggen. Att dyka upp klädd så ( med texten ”Tillhör Beckomberga Mentalsjukhus” på byxor och skjorta…) på en fest i en lyxvilla på Djurgården som min kompis Eva var bjuden på med sällskap tilltalade mitt sinne för provokationer…det blev en nervös stämning.

Jag hade börjat göra radioprogram för P3 som frilansare, och hade sålt in ett koncept där jag skulle ha ett samtal med Mats, en patient på en sluten avdelning  som jag pratat mycket med genom åren. Vi skulle välja varannan skiva i en diskussion om vad som var galenskap – egentligen. Sveriges Radio var eld och lågor, Mats var överlycklig och kände sig sedd för första gången i sitt liv…och då sa överläkaren ifrån. Det kunde vara skadligt för vårdplanen att Mats var med i radio. Det skar i mig att se hur han krympte av detta bakslag. 

Nu började jag få nog av hela systemet. Jag började få fantasier om att gå runt med min stora nyckelknippa och låsa upp varenda dörr på Beckomberga… 

Så då sa jag upp mig omgående – och började lära psykologi på universitet. Men det jag hade mest nytta av hade jag redan lärt mig. På dårhuset. 

Avrundar detta med en länk till en musikvideo med mitt band EXORCISTERNA med låten  

MIN PSYKIATER…där jag bland annat får elchocker och blir lobotomerad…



Dagens Predikan: Att finna sitt inre härbärge

Uncategorised Posted on %AM, January 08 2021 11:23:07

I Julevangeliet berättas om hur Josef och Maria vid tiden för Jesus födelse har problem med att få plats på något härbärge. Det är fullbelagt. Det väcker tankar inom mig där temat just är att ge plats. Att skapa mer utrymme. Vi har alla våra grundteman som ibland till och med blir till en vision, en ledstjärna som inspirerar oss i livet. För mig är detta med låta allt få rum något som finns med som grundton i mitt arbete som terapeut, kursledare och framför allt i hur jag lever mitt liv. 

För jag tror på autenticitet och kongruens. Att ska du förmedla något till andra människor då ska du också vara ett levande exempel på detta. ”Apply to yourself” som min mentor Michael Hall, skaparen av Meta-coaching och Neurosemantik så tydligt kräver av de som skall använda hans geniala verktyg för att hjälpa och kraftsätta andra.

Och det här är något jag har slagits med länge. Mina egna inre motsatser. När det dragit åt olika håll. Eller riktningar som varit stökiga. Som jag trott krockat med fina höga ideal. Eller hur det BORDE vara. Konflikter på insidan med gruppnormer – eller det som är Politiskt Korrekt.

Det där var något jag plågade mig själv med i åratal. Kriget med mig själv. Vilket också innebar tvära kast mellan ytterligheter. 

Från strikt vegan till köttätare – igen… 

Åren i Miljöpartiet följt av åren i Moderaterna… 

Åren när jag levde kriminellt – parallellt med studierna på Juristlinjen… 

Konflikten mellan min dragning till BDSM och min lust att ha relationer präglade av ömhet, innerlighet, Tantra…

Den andligt stillhetssökande meditatören som älskar röj, stök och rock’n’roll…

Det finns fler exempel – och det här räckte för att jag skulle bli matt över mig själv – eller mina många ”själv”…

Jag har varit så trött och sliten av att vara så dragen mellan – allt möjligt.

Och så kom jag till en punkt där jag bara slutade slåss. Lade ner vapnen. Gick in för att acceptera allt som var jag oavsett. Och jävlar i min lilla låda vad lugnt och skönt det blev! För inre konflikter förstärker bara polaritet, ytterlighetsreaktioner och ”Antingen-Eller-tänkande…

Att låta allt som bor inom mig samexistera har blivit min väg. Inga kompromisser längre som bygger på att precis alla ska tycka om eller uppskatta mig. Take it or leave it. Det har gjort mig starkare och tryggare. Att ge allt som är jag maximalt utrymme. 

”Embrace Yourself totally” säger OSHO, den kontroversielle andlige mystikern. Jag kan bara hålla med. Ska du få plats på härbärget så behöver du härbärgera Hela Dig Själv. All Inclusive.

Jag kompletterar med en live-video med min sång JAG ÅNGRAR INGENTING ALLS – med mitt rockband EXORCISTERNA

youtu.be/F4J7MeH_WBw

alternativt Spotify: