Mycket våld var det. Hela tiden. Om vi bortser från mitt monster till pappa så…

Jag blev regelbundet slagen och misshandlad: på villagatan där jag bodde, i skolan, på väg till skolan. på väg från skolan eller andra mer random platser. Så var det hela tiden. Ettan till nian. Eftersom jag var annorlunda, konstig och alldeles för smart på ett sätt som var till noll hjälp i de här situationerna. Det trista repetitiva mönstret gjorde att jag i övre tonåren började gå beväpnad. Det kändes tryggare att veta jag nu kunde freda mig mot angrepp.

Den strategin ledde till väldigt blandade resultat.

1977 kom punkbandet Sex Pistols till Stockholm för en legendarisk konsert på Kårhuset. Jag hade omfamnat punkstilen flera år innan det blev en trend med hyperaggressiv musik, skinnjacka med ordet ANARKI i nitar på ryggen, kort, taggig frisyr när alla andra killar fortfarande såg ut som en Ulf Elfving-variant av hippies  – så det var självklart att jag skulle bevista detta speciella event. Sex Pistols var inget vanligt band så de hade väldigt udda villkor för sin spelning, bland annat Ingen Åldersgräns (vilket inverkade menligt på Kårens alkoholförsäljning…) samt biljettpriset 15 kronor…(det var väldigt lite pengar även på 70-talet) vilket får en synnerligen blandad publik att stå och köa utanför studentpalatset på Holländargatan: allt från 10-åriga minipunkare till nyfikna pensionärer.

Konserten är fantastisk! Sid Vicious hade tydligen råkat ta amfetamin istället för heroin och var lika energisk som Johnny Rotten och de andra i bandet. Jag har en underbar musikupplevelse. Innan jag ska gå hem besöker jag herrtoaletten. Där står punkkillar och gråter av ångest och försöker tvätta bort skokräm ur håret för att se ”vanliga ” ut. Stans alla raggare har nämligen bildat en järnring runt Kåren för att misshandla alla som avviker i stilen. De sliter säkerhetsnålar ur kinden på punkflickor och är hur brutala som helst. ”Vi kommer alla att få spö” suckar en av killarna. ”Tala för dig själv du”, säger jag lakoniskt och går ut genom entrén och nerför kårhustrappan. Där i nattmörkret belysta av Kårens fasadlampor står Hur Många Jävla Raggare som helst. Jag låter blicken spela. Känner en galen adrenalinrusch . Går rakt fram mot raggarna och vrålar: ” ”Flytta på er!” medan jag fäller ut min stillett och tar fram en tårgastub.  Det är som Moses i Röda Havet när massan av raggare backar raskt åt sidorna och ger mig space. Effekten är rent filmisk. Och jag älskar den här huvudrollen – Revansch!

Jag är rent galet ranghög av maktkänslor när jag sedan släntrar ner för trapporna mot Sveavägen och stoppar ner min lilla arsenal i jackfickorna.  Det dyker plötsligt upp en kille i glasögon som ser snäll ut och undrar vad det är för pådrag uppe vid Kåren. När jag börjar förklara hoppar raskt fem storväxta raggare (som gömt sig i ett buskage för att ta eftersläntrare) på mig bakifrån och ger mig så ordentligt med stryk att jag är gul, blå och får tandskador…inget kul slut på den filmen.

Något senare: jag arbetar på Beckomberga sjukhus och har lärt känna en syriansk jämnårig kille: Aslan. Han beklagar sig över rasistiska dörrvakter som alltid stoppar honom från att komma in på klubbar och diskotek. Jag som har medlemskort till flera ställen med rätt att ta med en gäst lovar att råda bot på det hela. Vi börjar en lördagskväll på dansklubben Stacken nere vid Fridhemsplan. Det går galant att få in Aslan för mig som stamkund och vi firar det lyckade resultatet med ett par flaskor vin. Det är dock ganska lugnt på stället så jag tycker vi ska åka till Sturegatan och gå på discot Cat Ballou. Vid det här laget är jag lindrigt nykter men väldigt pigg och utåtriktad, så pigg att jag inte märker att Aslan blir väldigt raskt avhyst från den coola Östermalmsklubben…

…och jag har brutit mot oskrivna regler som haft med mig en ”svartskalle”. Jag har inte gjort många varv på dansgolvet förrän två grovt byggda killar i vita skjortor och nya modejeans gör tecken att jag ska komma dit. Väl framme möts jag av ett hårt knytnävsslag rakt i ansiktet så näsan blöder kraftfullt. När jag ligger där omtöcknad på golvet chockad och kränkt säger den andre killen hånfullt ”Nu är det dags för dig att åka härifrån!”. Jag lyckas ta mig upp, får stopp på näsblodet med en pappersnäsduk och går till garderoben för att hämta ut min överrock. ”Ingen bra kväll?” frågar garderobsflickan medlidsamt. Jag nickar modstulet…och sen Far Fan I Mig. Jag har inte länge någon stilett. Min flickvän Susanne har övertalat mig att kasta ner den i en avloppsbrunn och hädanefter vara en fridens profet efter allt stöket på Kårhuset. En vecka senare har jag dock – utan att upplysa henne – köpt en mycket stor, stabil  jaktfällkniv med låsbart blad på Walter Borgs Jakt och Vapen. 

Jag tar på mig överrocken och min keps, lindar min halsduk runt halsen…och säger: ”Visst ja, det var något jag glömde!” …och springer i raketfart ner i klubblokalen ut på dansgolvet. Där står mina båda vedersakare med ryggen vänd mot mig. Jag har kniven i handen – och funderar på om jag ska fälla ut bladet..men nöjer mig med att drämma till killen som slagit mig i nacken hårt som satan med metalländen från fällkniven utstickande från min knutna näve. Han stupar som en klubbad oxe – och jag tvärvänder för att raskt ta mig ut igen från Cat Ballou…och snubblar på mattan framför garderoben. Innan jag tagit mig upp har jag den andre killen över mig. Han matar metodiskt knytnävsslag i mitt ansikte så tänderna krasar och blodet rinner…”Nu vet du”, säger han när han är nöjd , klappar mig vänligt på huvudet och går därifrån. Ingen drömkväll direkt.

Sedan kom några pacifistiska år när jag mediterade massor, sänkte garden, lade ner alkohol och droger…och tänkte: ”Är jag bara lugn, centrerad, positiv, ego-lös och öppen i hjärtat så blir det inga våldssituationer. Nånsin.” Då blev det faktiskt lugnare med omvärlden. Ett tag.

Och ibland åkte jag på rejält med spö iallafall. I mitt andliga sökande deltog jag bland annat i Encounter-terapigrupp ledd av en person helt utan psykologisk utbildning. Vi satt i en cirkel på golvet i en stor dansstudio varje torsdag och skulle träna på att vara absolut sanna och autentiska i vår kommunikation. I gruppen fanns en jazzsångerska; Anna, kraftfull och dynamisk med Norrlandsrötter. En torsdagskväll dök hon upp i nyinköpta illgröna stövlar med tofsar. Jag tyckte de var vedervärdigt fula… ”Vilka coola boots” sa jag artigt och fick ett strålande leende. I cirkeln uppmanade sedan gruppledaren (som senare blev en av grundarna till kurscentret Ängsbacka) oss att vara ännu mer sanna och ärliga – våga dela autentiskt- speciellt om det kändes obekvämt. 

”Jag tycker dina stövlar är otroligt fula, Anna” sade jag…

…varpå Anna reser sig upp, väser ”Din falska lilla jävel!” och börjar systematiskt misshandla mig. 

”Jag har svart bälte i karate så nu ska du få se!”säger Anna medan hon slår och sparkar mig. Länge. Jag finner mig. Gör ingenting för att freda mig. Jag har ju varit oautentisk. Ingen i gruppen ingriper. Gruppledaren tycker det hela var ett ”starkt ögonblick”. Jag har blåmärken och blödande sår på alla möjliga ställen. Priset man får betala för att uppleva avancerad terapi…

Denna mildhet blev sedan rejält omruskad via relationen med min exfru, en 17 år äldre karismatisk diagnosticerad sociopat med en syn på andra som irriterande insekter och en magnetisk förmåga att dra på sig eskalerande hotfulla situationer med sin attityd.

Efter några år av stadigt galnare våldsammare törnar med omvärlden orkade jag inte längre med att agera som ett kosmiskt kärleksfullt livsbarn direkt från en DiLeva-låt. Det hade varit för många människor som visat att de ville utplåna min lilla familj (nu hade vi tre gemensamma barn plus min styvson) så jag parkerade både min rädsla för våldsamma personer och allomfattande människokärlek i samma väl låsta krypta, modellerade min partners människosyn och blev Bara Så Jävla Farlig Och Otrevlig. 

Jag la mycket energi på att lära mig hur man löser situationer radikalt och okonventionellt, etablerade kontakter med gravt kriminella personer som uppskattade min kreativitet och maniska drive och hamnade i en adrenalinvåg under flera år där det är ett rent under att jag ej hade ihjäl någon. Det var mycket nära några gånger. Vilket de andra inblandade läste av så –  de backade. I was Mad, Bad and Dangerous To Know. Jag drog in mycket pengar, byggde upp en maktbas och styrde upp allt som stört och hotat mig och de mina så grundligt. Jag mådde också förjävligt – utan att registrera det – eftersom jag var så magnifikt avstängd känslomässigt av att vara i ständig beredskap för att städa, sanera och radera vid uppkommet behov.

Att kliva av från den resan – dels genom att lämna en gravt dysfunktionell relation, dels genom att jobba mig igenom alla mina destruktiva präglingar och mönster med hjälp av NLP och hypnosterapi (de verktyg jag nu under 20 år har hjälpt tusentals människor att hitta rätt i sina liv) har gjort att jag sluppit de här tre annars givna alternativen: 

A. Inlåst lääääääänge i Kumlabunkern…

B. Ligga i en trälåda under jord efter att någon perforerat mig ordentligt…

C. Fortfarande emotionellt off – med ett tomt liv som hal och habil hanterare på en herrgård i Estland…

…och det är jag våldsamt nöjd med…‼️‼️‼️

….avslutar med en lämplig låt från det nya albumet med mitt band EXORCISTERNA: ”Vitt Brus”