Det finns få så förödande, knäckande och självdestruktiva vanor som att jämföra sig med andra människor. Det är receptet för prestationshets, självhat, konkurrenstänk, mindervärdighetskomplex, besvikelser, bitterhet…

Den listan kan göras ännu längre, och det blir noll roligare än så.

I en normal präglings- och socialiseringsutveckling får vi lära oss hur vi ska vara och vad vi ska leva upp till först av våra föräldrar (fram för allt de första 7 åren) sedan av normerna i gruppen – grupptrycket från de trevliga kompisarna (8 – 14 års ålder) för att därefter försiktigt börja pröva och testa lite själv (15 – 21) och sedan ha en fix och färdig identitet som brukar sitta som en smäck resten av livet om det inte händer något remarkabelt – vilket det gör ibland.

Så här har vi drillats och socialiserats in i roller som kan skava, där prestation och anpassning gör sitt till för att man aldrig ska känna sig tillräcklig eller bra nog. Många av mina klienter söker min hjälp just för att de drivs av prestationskrav och perfektionism – eller känner sig otillräckliga när de jämför sig med andra, mer ”lyckade” personer. 

Jag har aldrig lidit av detta att jämföra mig med andra, vilket känns skönt och befriande. En anledning till detta kan jag förmodligen tacka min dysfunktionella uppväxt för. Med en mamma som var på mentalsjukhus större delen av min barndom och en (gudskelov) väldigt frånvarande pappa hade jag gott om tid att uppfinna mig själv, fördjupa mig i konstiga intressen som hypnos, ockultism, Sigmund Freuds teorier (vi hade mycket böcker hemma – som jag åt mig igenom maniskt redan på lågstadiet- och resten av tiden bodde jag på biblioteket) vilket gjorde mig så pass konstig och udda att jag inte hade några kompisar överhuvudtaget hela grundskoletiden – och inte saknade det heller. De andra fattade ju aldrig vad jag pratade om. All våldsam mobbning som jag utsattes för gjorde mig än mer ointresserad av dem – de var nämligen både korkade Och hotfulla! Jag gick i princip aldrig ut  – mer än att för att ta mig till och från skolan  – utan satt hemma och läste. Mycket.

Sedan på gymnasiet gick jag plötsligt, driven av hat och hormoner in för ett aktivt identitetsskapande. Jag började lyssna på musik som då var smal och oetablerad (Velvet Underground, Iggy Pop) och skaffade en klädstil i total motsats till det mysiga hippiemode som hängde med för killar i mot mitten av 70-talet: långt hår, utsvängda jeans, murarskjortor…

Jag klippte håret kort och aggressivt, köpte en MC-jacka för pengarna från mitt helgjobb på Hemtjänsten och prydde hela ryggen med texten ANARKI – NU! i kromade nitar etc. Eftersom jag alltid varit mobbad började jag gå beväpnad. Detta var bra många år innan punkmodet kom, så helt plötsligt var jag ofattbart cool, beundransvärd och förebild för andra. Jag gav mig in i den mest militanta delen av anarkiströrelsen och upptäckte följar-beteendet. Köpte jag en trenchcoat på en secondhand-affär hade tre av killarna i kretsen fått samma idé veckan efter. När jag började lyssna på det då okända bandet Television från New York var det plötsligt skivan som gällde i gruppen osv. Att jag hade fått extrajobb på Sveriges Radio P3 som 18-åring med fria händer att spela stökig musik ur min obskyra skivhylla, intervjua min idol Iggy innan den första konserten någonsin etc höjde min status enormt. Anarkisttjejerna var galna i mig. Deras pojkvänner led i tysthet.

Att vara en del av Aktionsgrupp Västtyskland (som sympatiserade med terroristerna i Baader-Meinhofligan) och Revolutionära Anarkistiska Federationen gav tillfället till många adrenalinkickar. Med en megafon och min kunskap om hypnotiska språkmönster kunde jag starta upplopp på nolltid så att bankfönstren efter Kungsträdgården spräcktes av medhavda tegelstenar. Vid ett tillfälle skulle vi protestera mot ”bilsamhället” – vi hade under en månad stulit ihop oranga vägkoner, avspärrningslinor, overaller från Gatukontoret från deras bodar. I en hyrd (orange) pickup åkte vi runt en tidig morgon och spärrade av Sveavägen——Stallgatan framför Grand Hotell —Söderleden in mot Skanstull. Polisen gjorde honnör från sina bilar och vi vinkade glatt tillbaka från vårt viktiga gatuarbete…kaoset blev enormt. Till vilken nytta är högst tveksamt – men det höjde min status i kretsarna ännu mer.

Och jag tröttnade plötsligt på hela cirkusen. Att vara så jävla dyrkad kittlade mig noll. Jag ville något helt annat. Så jag kastade alltihop över ända. Började meditera. Många timmar om dagen. Blev vegan. Lade ner allt som hade med droger och alkohol att göra. Sålde alla mina coola kläder och vinylskivor på Söderfestivalen. Sökte och kom in på psykologlinjen. Började extrajobba på skolornas fritidshem. Jag hade haft 100-tals vänner som visste vem jag var, ett enormt socialt nätverk – som nu bara fullständigt försvann när jag blev så totalt obegriplig. Min sorg var minimal. Jag hade noll intresse av att leva upp till andras förväntningar. Det som intresserade mig var min personliga utvecklingsresa – och det enda jag jämförde mig med var just mig själv.

Sedan följde några decennier i en galet destruktiv relation (som jag beskrivit ingående i min bok KONSTEN ATT GÖRA ALLT MÖJLIGT) innan jag år 2000 var tillbaks i Stockholm efter 20 år i Bergslagen – utan jobb och fast bostad. Jag blev snabbt erbjuden att arbeta som Vice VD i ett snabbväxande eventföretag av en kompis från förr, och gav mig in i en helt ny okänd bransch som var ett enda non-stop äventyr där jag regelbundet träffade kändisar och spännande utåtriktade personer i nöjesvärlden. hade VIP-kort på alla inneställen och lärde mig allt om avancerad problemlösning – och stress – det var ofta 18-timmarsdagar och enorma utmaningar att hantera.

Parallellt hade jag en tydlig plan, jag gick utbildningar på min lediga tid inom NLP och hypnos för att förverkliga en dröm – att hjälpa andra som terapeut. När jag hoppade av statusjobbet som Vice VD var det många som tyckte jag var en idiot – inte minst mina egna barn som tyckte detta var ett nerköp av rang. Vad var terapeut i jämförelse med att vara på party med kända artister och få inbjudningar till invigningar av houseklubbar på Östermalm, äta mutluncher på gourmetkrogar etc. tyckte de?!! 

Ett lätt val tyckte jag. För min kompass är intern. Jag har aldrig jämfört mig med andra eller blivit stimulerad av att leva upp till traditionella normer om framgång  och tillhörighet. Jag har prioriterat att ha äventyr – på mitt eget sätt – leva fritt utan att bry mig om vad andra tycker. 

Det har gett mig ett spännande liv utan döda punkter – föga problemfritt men rejält utvecklande.

Jag gillar att vara ojämförligt underbar – enligt mina egna kriterier!  

Länkar till denna sång om just jämförelser, en råmix av DET VAR BÄTTRE DÅ från det kommande albumet med mitt band EXORCISTERNA