.

Jag minns åren jag jag var på mentalsjukhus. Galna år i alla bemärkelser. Och jag kände mig samtidigt mer hemma där än jag någonsin gjort tidigare. Bland alla dårarna.

Jag var 18 år när jag fick jobb som mentalvårdare på Beckomberga Mentalsjukhus. En hel liten stad fylld av människor med tung psykiatrisk problematik.

Sommaren innan jag började på Beckis hade jag jobbat heltid inom Hemtjänsten med att hjälpa pensionärer på Lilla Essingen i deras hem, något jag hade haft som extrajobb varannan lördag hela gymnasiet. En av gamlingarna, en 85-årig bitter man, hade själv varit mentalskötare i sitt yrkesliv. När jag berättade om mitt karriärskifte började han dela med sig av sin livsvisdom:

”Vänd dem aldrig ryggen! Aldrig! De är Farliga! Se till att du får en gummibatong – den hade jag god nytta av…”

Jag fick ingen gummibatong under de tre dagarnas introduktion, bara en enormt stor nyckelknippa till alla de låsta dörrarna.

Det var med dubbla känslor jag började arbeta på hispan. Min egen mamma var intagen där sedan åratal pga av svår ångestneuros. Drivor av psykofarmaka och otaliga elchocksbehandlingar hade inte gjort något för att lindra hennes enorma livsskräck.

Jag hade också fått en synnerligen osäker arbetssituation: pooltjänst. Vilket innebar att jag var en del av vikariepoolen och fick hoppa in lite varsomhelst utan något system eller trygg förankring någonstans. 

Så under några år kastades jag runt bland det oändliga antalet avdelningar på Det Stora Mentalsjukhuset: akutintag med oroliga, våldsamma människor i psykisk nöd, stormavdelningar med de som var klassade som verkligt farliga för både sig själva och andra, kroniskt schizofrena, unga människor med psykos, narkomanerna med mentala problem, geriatriska avdelningar med åldringar som var alldeles för galna och stökiga för den vanliga långvården….

Jag som var ny fick höra mycket skräckhistorier om allt som kunde hända en anställd: vårdare som fått skallen krossad av stolar i dagrummet, sjuksköterskor som blivit brutalt våldtagna i tvättförrådet på avdelningen, den schizofrena kvinnan som gillade att slita ut ögonen på personal… 

De flesta manliga vårdarna var stadiga bitar som mest såg ut som dörrvakter. Jag var en liten tunn kille som aldrig lyft en hantel – 180 cm – 63 kg. Skulle jag bli uppäten på arbetsplatsen?

I helvete heller! Jag märkte ganska snart att jag stortrivdes med patienterna. Det kändes så befriande att träffa personer utan gränser som brydde sig noll om normer. My kind of people, tyckte jag. Istället för att sitta och trycka i personalrummet med kollegorna och bara rycka ut när det blev bråk satt jag i dagrummet och pratade med de intagna. Och lyssnade på deras berättelser och tankar. Det fanns alltid ett piano i varje dagrum. Jag brukade bränna av mina Jerry Lee Lewis-imitationer eller dra igång allsång. Det lät härligt märkligt.

På stormavdelningarna satt jag och umgicks otvunget med livsfarliga kriminella mördare som hade extrema vansinnesdåd bakom sig. De blev så glada när jag sen dök upp igen på avdelningen.

Vid ett tillfälle var jag på en avdelning med äldre schizofrena män. Vid juletid satt jag på en stege och satte upp julgirlanger. De enda personen i rummet var en gravt psykotisk man i 70-åldern som aldrig sa ett ord. Infallsrik som jag är när jag satt där uppflugen på stegen sa jag högt: ”Koko, jag är en liten gök!”. Mannen tittade förvånat upp och sa: ”Jävlar, du är ju lika tokig som vi här!”…och sedan började han prata med mig. Enbart med mig. Inte med någon annan på avdelningen. Vilket väckte stor förundran bland kollegorna. Jag spelade lika förvånad…

Vid tre tillfällen under dessa år träffade jag på patienter av det verkligt stökiga slaget som hade rymt under promenader. De kom fram och pratade med mig på stan och ville ha råd. Mitt tips var att åka tillbaka där de hade mat och husrum. Det rådet hade de följt – och berättat att jag hade skickat tillbaka dem.

På en stormavdelning fanns en man med smeknamnet Snövit pga av sitt vita hår, en intensiv liten man med mycket blandad bakgrund som hallick, knarklangare och mycket annat. Han hade blivit misshandlad av en annan patient och skulle vårdas på Karolinska. Jag fick i uppdrag att vaka över  honom då de trodde han skulle bli lugnare av att jag var med. Under tre dagar var jag där och fick höra hans vilda livshistoria. Några år senare när jag går över Sergels Torg dyker Snövit upp i läderjacka, vit skjorta med slips och snyggbyxor, arm i arm med två mycket trötta blonda yngre tjejer. ”Tjena, Anders! Du får välja vilken av dem gratis för du har alltid varit så hygglig!” säger Snövit gentilt…. jag tackade dock nej till det generösa erbjudandet av en mängd skäl.

Jag var noll imponerad av psykvården som bedrevs på Beckomberga. För mig såg det mer ut som en lång kedja övergrepp på personer som avvek från normen. Ingen blev bättre av all psykofarmaka, elström rakt in i hjärnan, brutal bältesläggning. Personalen var ofta synnerligen oempatisk och föraktfull mot de intagna. Min solidaritet låg hos patienterna som jag tyckte reagerade adekvat på att befinna sig i en galen värld med sjuka värderingar och skeva sociala spel. Jag hade också sett hur min mamma, efter tre behandlingar med hypnos av tandläkaren på mentalsjukhuset nu var fullkomligt befriad från sina psykiska besvär efter 11 års ”vård” på hispan. 

Vid det här laget hade jag börjat meditera och utforska alternativa terapier.  Efter en Tyst Meditionsretreat en helg upptäckte jag att jag hade noll lust att prata på ett tag. Jag  förklarade skriftligen på avdelningarna jag hamnade att jag fått ett fel på stämbanden – och hade en liten skylt. JAG ÄR STUM som jag visade för patienterna. De älskade mitt hemmagjorda teckenspråk den veckan… 

Jag var punkare , och hade smugglat ut en uppsättning patientkläder som komplement till min MC-jacka med ANARKI-NU! i nitar på ryggen. Att dyka upp klädd så ( med texten ”Tillhör Beckomberga Mentalsjukhus” på byxor och skjorta…) på en fest i en lyxvilla på Djurgården som min kompis Eva var bjuden på med sällskap tilltalade mitt sinne för provokationer…det blev en nervös stämning.

Jag hade börjat göra radioprogram för P3 som frilansare, och hade sålt in ett koncept där jag skulle ha ett samtal med Mats, en patient på en sluten avdelning  som jag pratat mycket med genom åren. Vi skulle välja varannan skiva i en diskussion om vad som var galenskap – egentligen. Sveriges Radio var eld och lågor, Mats var överlycklig och kände sig sedd för första gången i sitt liv…och då sa överläkaren ifrån. Det kunde vara skadligt för vårdplanen att Mats var med i radio. Det skar i mig att se hur han krympte av detta bakslag. 

Nu började jag få nog av hela systemet. Jag började få fantasier om att gå runt med min stora nyckelknippa och låsa upp varenda dörr på Beckomberga… 

Så då sa jag upp mig omgående – och började lära psykologi på universitet. Men det jag hade mest nytta av hade jag redan lärt mig. På dårhuset. 

Avrundar detta med en länk till en musikvideo med mitt band EXORCISTERNA med låten  

MIN PSYKIATER…där jag bland annat får elchocker och blir lobotomerad…