Jag läser i Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Ensamma barn kan känna skam – så kan vuxna bemöta det”   (https://www.dn.se/insidan/ensamma-barn-kanner-skam-vuxna-har-ett-stort-ansvar/) som tar upp ensamma barns lidande. De som inte har någon att leka med. Som inte får vara med i gemenskapen. Eftersom jag var ett ensamt barn hela min grundskoletid läser jag den välskrivna artikeln med stort intresse. Och jag känner inte igen mig överhuvudtaget.

Jag var ett synnerligen ensamt barn från att jag var sju år tills jag gick ut nian. Förutom att jag i princip inte hade några vänner eller lekkamrater var mina föräldrar rejält frånvarande. Min mamma var intagen på mentalsjukhus nästan jämt. Min vidriga pappa var gudskelov mest borta, antingen på jobb, föredragsturnéer eller övernattningar hos diverse sekreterare,  så jag fick i lugn och ro uppfostra mig själv – ungefär som Pippi Långstrump. Sådant kan förstärka egensinnighet.

Mitt intresse att leka eller umgås med andra barn var synnerligen lågt. De var ju så oerhört okultiverade och obildade. Hade ingen som helst koll på Sigmund Freuds teorier om drömmars påverkan på det undermedvetna, Shakespeares dramatik eller regissören Fritz Langs bidrag till amerikansk Film Noir…och annat som intresserade en förläst liten knäppskalle som mig redan som elvaåring.

Vi hade välfyllda bokhyllor hemma (mina föräldrar var akademiker) som jag bokstavligen åt mig igenom: från Winston Churchills självbiografi, Stig Dagermans samlade verk, min mammas samling deckare av Raymond Chandler och Peter Cheyney till en inte föraktlig samling pornografisk litteratur gömd BAKOM bokraderna högst upp i hyllan (allt från ”Fanny Hill” till ”Berättelsen om O” till ”Sänghästen”…). När det var klart gjorde jag läsräder hos min mormor där det fanns ännu mer böcker. Innan jag hade fyllt tolv hade jag läst absurt mycket, blivit nyfiken på en helt annan värld och såg noll anledning att umgås med jämnåriga. Vad skulle vi prata om? De tråkade ut mig – plus att de inte förstod ett dugg av det jag var entusiastisk över.

Efter några år slutade villagatans barn ringa på dörren med frågan till mig . ”Vill du vara med och leka?” Jag sade nämligen nästan alltid Nej. Mina yngre syskon deltog glatt istället – medan jag var inne och umgicks med min bästa vän: mig själv. 

När jag inte läste, läste och läste så lekte jag utdragna fantasilekar i timmar: jag byggde upp egna magiska tredimensionella världar konstruerade med hjälp av färgtuschpennor, papp, sax och tejp med enorma grottor, välfyllda vapenförråd, stora lager av LSD och kokain (jag var tio år och visste hur ett survivalistlager skulle vara beskaffat..). Av min faster som bodde i Chicago hade jag i ett julklappspaket fått den militanta äventyrsdockan Action Man som nu gjorde hemska saker med min lillasysters Barbie. Jag ritade också egna tecknade serier med science fiction- och skräcktema. Kort sagt – jag hade fullt upp och föga intresse för omvärlden.

Tecknade serier blev också mer och mer något som fascinerade en eskapist-expert som mig. Jag upptäckte Marvel-serierna (Spiderman, Fantastic Four, Dr Strange, Avengers, Thor, X-Men…) och som den snobb jag var dög inte de svenska översättningarna som dessutom enbart var i svartvitt. Jag hittade en affär på Karlbergsvägen som hade de amerikanska originaltidningarna i färg och brände alla pengar på detta. Engelska läste jag flytande sedan länge. Jag blev helt hänförd av Marveltidningarna. Eftersom jag var lättsuggererad av all hypnosträning jag sysslat med kunde jag med lätthet visualisera Spiderman klättrandes på Hötorgsskyskraporna – svingande sig över till glas-skulpturen vid Sergels Torg… 

Som tolvåring fick jag nu  plötsligt en ny besatthet – jag skulle bli en superhjälte själv  – med mitt vardagsjag som hemlig identitet. Ingen skulle kunna lista ut att den här magre, klene, knasige lille nörden egentligen var en Räddare I Nödens Stund! 

Jag går igång med mitt projekt med totalt engagemang: börjar sy en Super Hero Costume av ett lakan hemma – komplett med mask och huva så jag skulle bli oigenkännlig – och färgar outfiten vackert neongrön i badkaret med textilfärg. Mitt namn som Hjälte ska bli MR ILYCH (ett slagkraftigt namn på en travhäst jag läst om i DN…). Att jag helt saknar superkrafter och är totalt otränad då jag hatar allt vad sport och idrott heter hindrar noll mina projektplaner. Jag köper en liten väska gjord för fisketurer att ha med mig dräkten i – samt fyller på med sånt som är lämpligt att ha när insatser krävs: en glas-skärare, ett förstoringsglas, en hemmagjord repstege m.m.

Snart skall min stund komma helt oförhappandes. Våra vänliga grannar förbarmar sig över den ensamme stugsittaren till grannpojke och bjuder med mig på en vecka i deras sommarparadis i Ljusdal tillsammans med deras barn: de 8-åriga tvillingarna Mats och Per samt deras storasyster Lisa som är tre år äldre än jag ( och som jag är tämligen förtjust i).

Dag två i Ljusdal blir lite påfrestande efter att jag testat min glas-skärare på ett fönster till en lekstuga med alldeles för gott resultat och det blir mycket efterforskningar efter den idiot som gjort denna åverkan…men det tar sig.

Dag tre vill Lisa visa en vacker plats i grannskapet. Lysande idé tycker jag. Tvillingarna följer med och vi går en bra bit på byvägen där det är mycket glest med hus, men desto mer träd, till en smal stig som går ner för en brant backe till en liten naturlig strand nere vid Ljusnan. Vi står där och beundrar naturens fägring, då det hörs röster uppe på stigen. -Åh, det är de där jobbiga killarna från byn, säger Lisa och rekommenderar att vi snabbt gömmer oss i snårskogen bredvid stranden. 

Ner kommer två 17-åriga grabbar från trakten med varsitt luftgevär. De börjar umgås på det sätt som verkar gälla här: skjuta på allt som går att skjuta på, rapa, säga dumma sakar, pissa i vattnet, dra ännu dummare skämt… det är en väldigt trist och utdragen film vi ser från snåren, och jag inser att det är väl bara att vänta ut de här killarna. Då säger plötsligt den ena tvillingen att han behöver gå på toaletten.. Lisa tycker att han kan göra det på plats. Tvillingen börjar gråta ljudligt och förklarar att just detta han ska göra vägrar han att göra just här… det blir så att vi måste gå ut från snåren – och raskt ta oss upp för backen.

Killarna som stått och skjutit på fåglar och stubbar uppskattar inte att de haft en osynlig publik bestående av Stockholmsjävlar, och börjar nu ropa arga saker efter oss. Vi svarar inte.  Lisa tycker att vi ska skynda oss hem. Vi rör oss så snabbt det går med de små tvillingarna. Och nu börjar det susa om öronen. Killarna skjuter på oss med sina luftgevär. Då inser jag att jag har med mig min superhjälteväska. I den finns min specialare: 6 stycken bangers/kraftfulla smällare hoptejpade runt en blyklump – med hoptvinnade stubintrådar – och en tändare. Jag tänder stubinen, vänder mig om och vrålar: ”Kom igen era fega jävlar” medan jag kastar min lilla ”uppfinning”. Effekten blir häpnadsväckande. Det blir en smärre krevad när den landar framför killarna och de får en enorm fart i motsatt riktning.

Ja, så började min karriär som egensinnig Räddare i Nöden  – även om det tar sig andra uttryck nuförtiden.