(konsten att skriva allt möjligt!)

Vissa år är bara För Mycket.

Just nu 2022 är det pandemipåverkan, klimatkris och Putins alla påhitt och hot om svampmoln över Europa som trycker på rädsloknapparna – ivrigt påhejade av media.

Jävlar vad jag har varit rädd i mina dagar:

Rädd för sjukdomar

Rädd för döden

Rädd för att hamna i helvetet efter döden

Rädd för undergång och ruin

Rädd för ett tredje världskrig 

Rädd för oprovocerat våld

Rädslor har ätit mig, tagit min energi, förlamat mig, gett mig panikreaktioner, knuffat in mig i känslor av meningslöshet och mörker.

Inte så roligt som det låter.

Allt detta har naturligtvis götts och närts av att ha vuxit upp i en maximalt otrygg miljö – med en frånvarande mamma som befunnit sig på mentalsjukhus större delen av min uppväxt – och alldeles för mycket närvaro av ett sadistiskt monster till pappa. På det en skolgång präglad av misshandel och mobbning. Sedan en 21-årig relation med en äldre kvinna som är diagnosticerad sociopat med allt vad det innebar av kaos och terror både från omvärlden och på hemmaplan. Ohh la la.

Och jag har kommit igenom allt detta som en stark och resursrik människa med så mycket stabilitet att jag både kan vara ett positivt bidrag till andra människor i min roll som terapeut och kursledare – och ta hand om mig själv vad gäller mina basbehov så jag lever ett stabilt, lyckligt och fullt fungerande liv. Det tog ett tag att komma dit. 42 år.

Alla mina rädslor kulminerade 1986. 

Först kom Tjernobyl- olyckan som även var första bekantskapen med rykten om lögnaktiga makthavare (Strålskyddsmyndighetens alla lugnande besked… konspirationsteorier, fake news etc). Kändes som The End of The World.

Sedan Palmemordet – fan vilken chock det var. Någon sorts grundtrygghet som bara punkterades.

Reagan bombade Libyen massivt vilket var föga nervlugnande. Det ryktades att ryssarna kunde svara an med atombomber mot väst.

Vulkanutbrott i  Guatemala fick till följd att 15000 människor dränktes i lava på en enda kväll.

Jordbävning i Mexico City  – 25000 personer dog

Och på min lilla gata i den idylliska lilla västmanländska staden: galet absurda grannkonflikter och hot som accelererade från misshandel av min hustru när hon frågar varför grannarna gravt mobbade vår 7-åriga dotter – till en skräcknatt när två aggressiva, helt okända personer till varje pris ska slå sig in i vårt hus mitt i natten samma dag som vi kommit hem från BB med vår lille son – 2 dagar gammal.  Så här har vi klockan 23 fått besök av dessa otrevliga galningar – de sparkar på dörren och vrålar: ÖPPNA ERA JÄVLAR, VI SKA DÖDA ER!

Jag ringer polisen som befinner sig fyra mil bort  och kan komma om två timmar, kanske….jo, de gör de till slut, tittar runt, hittar ingenting…åker tillbaka till Örebro…

Sedan börjar det om igen….hot, skrik, de båda vettvillingarna slår på fönsterrutorna nu. 

Där någonstans får jag nog. Jag beslutar mig för att ta en nattlig hundpromenad – jag är vid den tiden ägare till en bullmastiff på 65 kg som blivit rätt taggad av allt stök – samt tar även med ett par nunchakus/karatepinnar för att kanhända träna apport med den duktiga hunden. Jag går ut på tomten genom tvättstugan. Klockan är nu halv två på natten

– Nu ska vi prata om hemfridsbrott, morrar jag till paret på min förstukvist. börjar veva med karatepinnarna och släpper hunden. Sedan får jag se hur fantastiskt fort de två kan springa över alla grannarnas tomter – nu skrikande helt andra saker. Min duktiga hund Kemal kommer lydigt tillbaka när jag visslar. Och – jag anar att det inte är slut än på terrorn, så jag beslutar mig för att hålla vakt på nedervåningen till gryningen.

Och kl 5 på morgonen hör jag ljud på farstukvisten, en person som bor på min gata ska aptera en brandbomb vid ingången….vilket leder till ny utryckning från min sida av okonventionell natur. 

Istället för PTSD ledde denna skräcknatt istället till en total radikalisering. 

Ingen hjälper dig – så du får städa själv. 

Lesson learned. 

Inom the Fight/Flight Syndrome hade jag fram till nu alltid valt Flight – ligg lågt, förhandla, var förstående och undfallande. Nu valde jag att  VARA BARA SÅ JÄVLA OBEHAGLIG VID BEHOV.  Något jag berättar mer om i min bok KONSTEN ATT GÖRA ALLT MÖJLIGT. Och då blev det så väldigt lugnt och behagligt efter det. Problemet var att jag fastnade i  mönstret att vara hätsk och hatisk vilket gav lika mycket stresspåslag som det att vara rädd jämt.

Prepping blev min medicin för katastrofer som uppenbarligen kunde drabba en. Jag lärde mig Allt om survivalism. överlevnad, att bunkra upp och förbereda med min sedvanliga besatta nördighet

Jag började odla i stor skala på villatomten så vi blev i princip självförsörjande på grönsaker, frukt och bär, fyllde tre frysboxar med viltkött, hade stora lager basmat hemma, gick med i skytteföreningen och tävlade där med siktet inställt på vapenlicens.

Det här var galna år då jag gick från offertänkande till ilsken paranoia som sedan planade ut i emotionell tomhet och utbrändhet.  Att sedan lämna den märkliga  staden, min toxiska relation och mitt nygamla taggiga rolljag var ett tungt men oerhört klokt beslut. Att jag sedan lärde mig NLP och kunde balansera upp allt mitt inre röriga kaos var ett ännu bättre steg som både jag och framför allt mina tusentals terapiklienter har haft enorm nytta av genom åren. Att hantera och lösa upp förlamande rädslor är ett ofta återkommande inslag i det arbetet. Det går att hitta en annan attityd än att vara fast i Fight or Flight. 

Jag har själv valt den här:

Jag har ingenting att ångra – och massor att vara tacksam över. 

Den attityden funkar överlag för mig – även om Kung Död hälsar på.

Dessutom är jag som sagt en prepper av rang:

Så om ISKANDER-missilerna börjar regna över oss: Bring it on! 

Boken NUCLEAR WAR SURVIVAL SKILLS  går att ladda hem som pdf:

https://www.pdfdrive.com/nuclear-war-survival-skills-e158717259.html

Och så en glad liten sång som avslutning (Jag kom ut) På Andra Sidan från nya skivan med EXORCISTERNA:

Mycket våld var det. Hela tiden. Om vi bortser från mitt monster till pappa så…

Jag blev regelbundet slagen och misshandlad: på villagatan där jag bodde, i skolan, på väg till skolan. på väg från skolan eller andra mer random platser. Så var det hela tiden. Ettan till nian. Eftersom jag var annorlunda, konstig och alldeles för smart på ett sätt som var till noll hjälp i de här situationerna. Det trista repetitiva mönstret gjorde att jag i övre tonåren började gå beväpnad. Det kändes tryggare att veta jag nu kunde freda mig mot angrepp.

Den strategin ledde till väldigt blandade resultat.

1977 kom punkbandet Sex Pistols till Stockholm för en legendarisk konsert på Kårhuset. Jag hade omfamnat punkstilen flera år innan det blev en trend med hyperaggressiv musik, skinnjacka med ordet ANARKI i nitar på ryggen, kort, taggig frisyr när alla andra killar fortfarande såg ut som en Ulf Elfving-variant av hippies  – så det var självklart att jag skulle bevista detta speciella event. Sex Pistols var inget vanligt band så de hade väldigt udda villkor för sin spelning, bland annat Ingen Åldersgräns (vilket inverkade menligt på Kårens alkoholförsäljning…) samt biljettpriset 15 kronor…(det var väldigt lite pengar även på 70-talet) vilket får en synnerligen blandad publik att stå och köa utanför studentpalatset på Holländargatan: allt från 10-åriga minipunkare till nyfikna pensionärer.

Konserten är fantastisk! Sid Vicious hade tydligen råkat ta amfetamin istället för heroin och var lika energisk som Johnny Rotten och de andra i bandet. Jag har en underbar musikupplevelse. Innan jag ska gå hem besöker jag herrtoaletten. Där står punkkillar och gråter av ångest och försöker tvätta bort skokräm ur håret för att se ”vanliga ” ut. Stans alla raggare har nämligen bildat en järnring runt Kåren för att misshandla alla som avviker i stilen. De sliter säkerhetsnålar ur kinden på punkflickor och är hur brutala som helst. ”Vi kommer alla att få spö” suckar en av killarna. ”Tala för dig själv du”, säger jag lakoniskt och går ut genom entrén och nerför kårhustrappan. Där i nattmörkret belysta av Kårens fasadlampor står Hur Många Jävla Raggare som helst. Jag låter blicken spela. Känner en galen adrenalinrusch . Går rakt fram mot raggarna och vrålar: ” ”Flytta på er!” medan jag fäller ut min stilett och tar fram en tårgastub.  Det är som Moses i Röda Havet när massan av raggare backar raskt åt sidorna och ger mig space. Effekten är rent filmisk. Och jag älskar den här huvudrollen – Revansch!

Jag är rent galet ranghög av maktkänslor när jag sedan släntrar ner för trapporna mot Sveavägen och stoppar ner min lilla arsenal i jackfickorna.  Det dyker plötsligt upp en kille i glasögon som ser snäll ut och undrar vad det är för pådrag uppe vid Kåren. När jag börjar förklara hoppar raskt fem storväxta raggare (som gömt sig i ett buskage för att ta eftersläntrare) på mig bakifrån och ger mig så ordentligt med stryk att jag är gul, blå och får tandskador…inget kul slut på den filmen.

Något senare: jag arbetar på Beckomberga sjukhus och har lärt känna en syriansk jämnårig kille: Aslan. Han beklagar sig över rasistiska dörrvakter som alltid stoppar honom från att komma in på klubbar och diskotek. Jag som har medlemskort till flera ställen med rätt att ta med en gäst lovar att råda bot på det hela. Vi börjar en lördagskväll på dansklubben Stacken nere vid Fridhemsplan. Det går galant att få in Aslan för mig som stamkund och vi firar det lyckade resultatet med ett par flaskor vin. Det är dock ganska lugnt på stället så jag tycker vi ska åka till Sturegatan och gå på discot Cat Ballou. Vid det här laget är jag lindrigt nykter men väldigt pigg och utåtriktad, så pigg att jag inte märker att Aslan blir väldigt raskt avhyst från den coola Östermalmsklubben…

…och jag har brutit mot oskrivna regler som haft med mig en ”svartskalle”. Jag har inte gjort många varv på dansgolvet förrän två grovt byggda killar i vita skjortor och nya modejeans gör tecken att jag ska komma dit. Väl framme möts jag av ett hårt knytnävsslag rakt i ansiktet så näsan blöder kraftfullt. När jag ligger där omtöcknad på golvet chockad och kränkt säger den andre killen hånfullt ”Nu är det dags för dig att åka härifrån!”. Jag lyckas ta mig upp, får stopp på näsblodet med en pappersnäsduk och går till garderoben för att hämta ut min överrock. ”Ingen bra kväll?” frågar garderobsflickan medlidsamt. Jag nickar modstulet…och sen Far Fan I Mig. Jag har inte länge någon stilett. Min flickvän Susanne har övertalat mig att kasta ner den i en avloppsbrunn och hädanefter vara en fridens profet efter allt stöket på Kårhuset. En vecka senare har jag dock – utan att upplysa henne – köpt en mycket stor, stabil  jaktfällkniv med låsbart blad på Walter Borgs Jakt och Vapen. 

Jag tar på mig överrocken och min keps, lindar min halsduk runt halsen…och säger: ”Visst ja, det var något jag glömde!” …och springer i raketfart ner i klubblokalen ut på dansgolvet. Där står mina båda vedersakare med ryggen vänd mot mig. Jag har kniven i handen – och funderar på om jag ska fälla ut bladet..men nöjer mig med att drämma till killen som slagit mig i nacken hårt som satan med metalländen från fällkniven utstickande från min knutna näve. Han stupar som en klubbad oxe – och jag tvärvänder för att raskt ta mig ut igen från Cat Ballou…och snubblar på mattan framför garderoben. Innan jag tagit mig upp har jag den andre killen över mig. Han matar metodiskt knytnävsslag i mitt ansikte så tänderna krasar och blodet rinner…”Nu vet du”, säger han när han är nöjd , klappar mig vänligt på huvudet och går därifrån. Ingen drömkväll direkt.

Sedan kom några pacifistiska år när jag mediterade massor, sänkte garden, lade ner alkohol och droger…och tänkte: ”Är jag bara lugn, centrerad, positiv, ego-lös och öppen i hjärtat så blir det inga våldssituationer. Nånsin.” Då blev det faktiskt lugnare med omvärlden. Ett tag.

Och ibland åkte jag på rejält med spö iallafall. I mitt andliga sökande deltog jag bland annat i Encounter-terapigrupp ledd av en person helt utan psykologisk utbildning. Vi satt i en cirkel på golvet i en stor dansstudio varje torsdag och skulle träna på att vara absolut sanna och autentiska i vår kommunikation. I gruppen fanns en jazzsångerska; Anna, kraftfull och dynamisk med Norrlandsrötter. En torsdagskväll dök hon upp i nyinköpta illgröna stövlar med tofsar. Jag tyckte de var vedervärdigt fula… ”Vilka coola boots” sa jag artigt och fick ett strålande leende. I cirkeln uppmanade sedan gruppledaren (som senare blev en av grundarna till kurscentret Ängsbacka) oss att vara ännu mer sanna och ärliga – våga dela autentiskt- speciellt om det kändes obekvämt. 

”Jag tycker dina stövlar är otroligt fula, Anna” sade jag…

…varpå Anna reser sig upp, väser ”Din falska lilla jävel!” och börjar systematiskt misshandla mig. 

”Jag har svart bälte i karate så nu ska du få se!”säger Anna medan hon slår och sparkar mig. Länge. Jag finner mig. Gör ingenting för att freda mig. Jag har ju varit oautentisk. Ingen i gruppen ingriper. Gruppledaren tycker det hela var ett ”starkt ögonblick”. Jag har blåmärken och blödande sår på alla möjliga ställen. Priset man får betala för att uppleva avancerad terapi…

Denna mildhet blev sedan rejält omruskad via relationen med min exfru, en 17 år äldre karismatisk diagnosticerad sociopat med en syn på andra som irriterande insekter och en magnetisk förmåga att dra på sig eskalerande hotfulla situationer med sin attityd.

Efter några år av stadigt galnare våldsammare törnar med omvärlden orkade jag inte längre med att agera som ett kosmiskt kärleksfullt livsbarn direkt från en DiLeva-låt. Det hade varit för många människor som visat att de ville utplåna min lilla familj (nu hade vi tre gemensamma barn plus min styvson) så jag parkerade både min rädsla för våldsamma personer och allomfattande människokärlek i samma väl låsta krypta, modellerade min partners människosyn och blev Bara Så Jävla Farlig Och Otrevlig. 

Jag la mycket energi på att lära mig hur man löser situationer radikalt och okonventionellt, etablerade kontakter med gravt kriminella personer som uppskattade min kreativitet och maniska drive och hamnade i en adrenalinvåg under flera år där det är ett rent under att jag ej hade ihjäl någon. Det var mycket nära några gånger. Vilket de andra inblandade läste av så –  de backade. I was Mad, Bad and Dangerous To Know. Jag drog in mycket pengar, byggde upp en maktbas och styrde upp allt som stört och hotat mig och de mina så grundligt. Jag mådde också förjävligt – utan att registrera det – eftersom jag var så magnifikt avstängd känslomässigt av att vara i ständig beredskap för att städa, sanera och radera vid uppkommet behov.

Att kliva av från den resan – dels genom att lämna en gravt dysfunktionell relation, dels genom att jobba mig igenom alla mina destruktiva präglingar och mönster med hjälp av NLP och hypnosterapi (de verktyg jag nu under 20 år har hjälpt tusentals människor att hitta rätt i sina liv) har gjort att jag sluppit de här tre annars givna alternativen: 

A. Inlåst lääääääänge i Kumlabunkern…

B. Ligga i en trälåda under jord efter att någon perforerat mig ordentligt…

C. Fortfarande emotionellt off – med ett tomt liv som hal och habil hanterare på en herrgård i Estland…

…och det är jag våldsamt nöjd med…‼️‼️‼️

….avslutar med en lämplig låt från det nya albumet med mitt band EXORCISTERNA: ”Vitt Brus”

Nu när jag fyllt 64 får jag väldigt mycket missriktad reklam via FaceBooks genomkloka algoritmsystem.

Temat är alltid detsamma: att få fart på mitt sinande driftliv med alla medel – bokstavligen. 

Det är annonser om Viagra – det magiska blå pillret. 

Tips om preparat som på något vis ska aktivera min drastiskt minskade testosteronhalt. 

Minst tolv mail varje dag från diverse yngre kvinnor med knasnamn som Germaine Himmler och Wa Ter… där de utlovar gratis sex av skojig natur för att pigga upp mitt genomtrista liv.

Jag citerar drottning Victoria som någon gång kring 1880 sade ”We are not amused”.

Dock mera av leda än av prydhet. Mitt behov av Blue Pills och Fröken Himmlers tjänster känns mindre pockande. Som den ohämmade och självförverkligande egocentriker jag är lever jag ett fullskaligt polyamöröst relationsliv tillsammans med min kära hustru Alma och min älskade flickvän Alexandra.

Med tanke på min totalt traumatiska barndom och katastrofala sexdebut är det dock ett litet under att jag överhuvudtaget finner nöje i erotiska aktiviteter.

Jag växte upp totalt sexuellt avstängd. Ett skydd från alla övergrepp jag blev utsatt för. Följt av en tonårstid/pubertet där jag aldrig rörde vid mig själv. Jag var som en hjärna utan kropp. Vilket gjorde att när jag väl blev kär och hittade en flickvän som tyckte jag var underbar blev det rejält eländigt med sex från start. Jag var 18. Susanne var 17. Vi var Madly in Love. En del människor har en mindre lyckad sexdebut. Mitt första samlag var A Fucking Disaster – i alla bemärkelser…! 

Jag hade (utan att ha förstått det ) under hela min avstängda uppväxt en medfödd förhudsförträngning…vilket gjorde att ganska omgående in i sexualakten fick jag de mest djävulska smärtor i underlivet. Mitt ollon höll bokstavligen på att stranguleras. Det blev en rask resa till akuten – där en läkare drog saker på plats med någon sorts stålkrokar – utan bedövning. Det kändes det också. Det kändes också måttligt roligt att alla mina historier inför Susanne om mina omfattande sexuella erfarenheter (hämtade från litteraturen) nu var avslöjade som rent HittePåLjug…

Hon tog det dock bra, och var egentligen ganska nöjd med att vara den som jag fick uppleva intima saker allra först med.

Den här sortens sexupplevelser var dock i stökigaste laget för mig som ej är masochist, så i samband med akutbesöket ordnade läkaren en remiss för omskärelse. 

Tre veckor senare blev jag opererad på Sabbatsbergs sjukhus. Allt gick bra, även om det var knepigt att ha saker och ting inlindat i ett mycket stort bandage, och tvingas gny högljutt vid toalettbesök då det kändes ordentligt i operationsärret.

Dag tre gick stygnen upp när jag försiktigt tog bort bandaget. På kort tid satt jag i en säng av blod. Min känslostörde sadistiske pappa hade ingen lust att köra in mig till något sjukhus. Det kunde bli blodfläckar på bilklädseln i hans nya BMW. Han tyckte Susanne skulle ringa en taxi….

Det fanns ingen taxi inne…alla bilar var upptagna. 55 minuter skulle det kunna ta som bäst  Jag blödde som en gris och blev svagare och svagare. Susanne blev desperat och vrålade: ”Nu kör du honom till sjukhuset, ditt jävla svin!!!”

Jag minns inget från resan in då jag var så borta. Men jag har klarare bilder av när jag väl hamnade inne hos läkaren. Den här gången FICK jag bedövning. En spruta rakt in i mitt ollon. Jag hade med min tweedkeps och bet hårt i den för att inte göra läkaren distraherad med mina smärtvrål.

Men doktorn var cool, sykunnig och sa dessutom de uppmuntrande orden: ”Nu kommer du att få en superkuk”! Och det visade sig vara en bra affirmation.

I den här vevan upptäckte jag Jolan Changs bok THE TAO OF LOVE om taoistisk sexuell praktik där du fokuserar på helhet, närvaro, sann intimitet. Jag hade även börjat meditera med den tantriska gurun Bhagwan Shree Rajneesh tekniker – och hamnade på en tantrakurs över en helg (där alla var minst 20 år äldre än mig…). Allt detta öppnade en helt annan syn och upplevelse inför sexuella möten i mig. Att kunna mötas på djupet. Stanna i känslor med full närvaro. Kunna separera orgasm och utlösning så jag hade en skön kontroll över det – och att njutning plötsligt kändes i hela kroppen – från pirr i fotsulorna till ljusblixtar i huvudet, även inkluderandet av upplevelsen att öppna hjärtat i kärlek – istället för något som i jämförelse mest varit som en mild nysning med underlivet tidigare.

Att ha levt med tantra/Tao i över fyra decennier och fördjupat och utvecklat det sedan tonåren är något som ger mig så mycket glädje och livskvalité. Att lika länge ha följt det parallella spåret med BDSM där man experimenterar med maktförskjutning, överlåtelse, lust och smärta i dialog med samtycke och kontroll som skapar tillit och fördjupad kommunikation är en väg som också piggar upp mig. Rejält. För sådan är jag.

….rundar av med en passande sång från det nya albumet med mitt band EXORCISTERNA: ”Jag Är Anders Wallin”

Lyssnar på en av mina favoritlåtar ”Then Came The Last Days Of May” med Blue Öyster Cult från 1972…och får en sådan där fundering. Om detta var verkligen de sista dagarna i mitt liv. Om jag bara hade ett par veckor kvar att leva. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra annorlunda?

Vad är det jag har ogjort?

Vad är det jag skjutit upp alldeles för länge?

Vad är det jag längtat så hett efter – och aldrig vågat göra…?

Vad är det för livsdröm jag tänkt spara på att förverkliga – tills jag äntligen blir pensionär och får all tid i världen? 

Vad är det jag behöver rätta till?

Vad är det för personer jag behöver kontakta och reda ut saker med – innan min tid runnit ut?

Vad är det jag ångrar – bittert – nu när det är för sent….?!!

När döden knackar på…

I många år hade jag den mest enorma dödsångest. När jag var liten. Det utlöstes när min älskade morfar körde ihjäl sig i en bilolycka när jag var fem år. Jag och min lillebror fick inte vara med på begravningen. Det kunde vara så skrämmande ansåg mina föräldrar. Jag fick inte ta avsked av min morfar. Min elaka pappa stod och höll mig och min lillebror i ett järngrepp utanför portarna till Norra Kyrkogården under jordfästningen. Vi grät och skrek och gjorde allt för att rycka oss loss. Vi ville springa in på kyrkogården och ta farväl av morfar. Effekten av mina föräldrars parodi på barnpsykologi blev att jag lärde mig att Döden Var Så Satans Jävla Skrämmande!

Det hela späddes sedan på av att jag lärde mig läsa väldigt tidigt – och läste allt möjligt som inte var direkt barnvänligt. Detta kompletterat med grundlig läsning av Hemmets Läkarbok (mycket detaljerade färgbilder…) som 9-åring vilket övertygade mig om att jag hade Alla Jävla Sjukdomar I Världen (inklusive hjärtinfarkt, åderbråck plus både hård och mjuk schanker…) förstärkte mina rädslor. 

Jag låg i sängen på nätterna i mitt pojkrum med indiantapeten och undrade när hjärtat skulle sluta slå. Natt efter natt. Höll andan och spände varenda muskel .Grubblade över om jag skulle hamna i skärselden eller helvetet sedan. Jag hade läst lite väl mycket blandad litteratur, och hade ingen att prata om alla skräcktankar med. 

Döden är inget man har naturliga samtal om med andra hur som helst. Det är ett ämne som är nästan mer tabu än sex. Till och med mer laddat än pengar (som är snuskigare att samtala om än sex för de flesta).

Det var först när jag började arbeta inom vården som 19-åring mina fasor började lätta. När jag plötsligt var med när människor dog. Ofta. Så många dödsbäddar där jag satt och höll en gammal människa i handen de sista stunderna. Så många likbårar på hjul jag körde ner i kulvertar till patologen. Effekten av detta på mig var väldigt befriande och nervlugnande. Det blev väldigt tydligt hur naturligt och normalt det hela var. Jag hade i den vevan även börjat meditera och börjat få en hälsosam distans till mina tankar, min övertolkning av fysiska symptom och mina känslor.

Allt det där hade jag nytta av när jag höll på att dö 2005. Jag hade då betett mig som en gränslös idiot ett längre tag. Min verksamhet som terapeut hade verkligen tagit fart och jag bokade in alla som kontaktade mig och fyllde min kalender. Arbetsdagarna var från klockan 9.00 – 22.00, Klienterna tyckte det var så praktiskt att kunna komma efter arbetet till mig, eller ännu senare så de hann med sin kvällsyoga och andra viktiga möten före sitt besök hos mig. ibland hamnade andra terapeuter hos mig som klienter med svåra stressymptom. De höll på att jobba sönder sig. En hade börjat ha 18-timmarsdagar. En annan körde långa pass sju dagar i veckan och sov i en tältsäng på sin klinik för att hinna med… ”Vilka dårar”, tänkte jag för mig själv.

I den vevan fick jag förfrågningen om att sitta med i styrelsen för ett snabbväxande internetföretag med massor av innovativa idéer. Min gamla bransch som jag hade lagt bakom mig efter 10 galet stressiga år. De andra bönade och bad – de behövde min kompetens och karisma! Jag lät mig smickras och övertalas. Det blev mycket möten. Ofta på helger. Långa möten på konstiga tider.

Efter en månad med allt detta tappade jag nästan rösten helt. Men fortsatte att jobba iallafall.

Efter en vecka då jag tömde alla mina fysiska resurser blev jag ambulanshämtad. Jag var döende. Jag hade lunginflammation, leversvikt, mycoplasma och blodförgiftning. Låg på isoleringsavdelning med dubbla dropp på Huddinge Sjukhus då läkarna först trodde jag hade någon ny farsot. Nähä då – jag som suttit hela dagarna och lärt andra att slappna av och hantera stresspåslag hade stressat sönder min kropp totalt. Major Fuck Up….

Jag var inlagd i en månad. Och fick fundera hur jag vll ha det. Ville jag leva eller dö? Det blev tydligt att jag hade ett val. Att jag behövde ändra på en massa saker om jag skulle vara kvar. Jag fick titta på vad som motiverade mig att vara kvar på planeten. Det var väldigt nyttigt.

Efter sjukhusvården var jag klen som ett spädbarn. Mitt blod var som en grå livlös gröt efter all stark antibiotika. Jag var mör som smör i månader. 

Jag ändrade på så mycket. Lade ner kärleksrelationen med socker, mjölk och vetemjöl. Bjöd in rawfood. Daglig kundaliniyoga och fysträning. Byggde upp min hälsa. Kortare arbetsdagar. Lediga onsdagar. Prioriterade mina behov. Det gjorde jag rätt i. Efter den livsläxan har jag hållit mig frisk och värnat mina gränser.

Begravningar är till för att få ur sig sorg och saknad när någon dött. Att gråta och ta farväl av en person som betytt mycket för dig. När mina barns älskade mormor gick bort frågade vi barnen om de vill ta avsked och se henne en sista gång. Det ville de så jag och min exfru begärde begravning American Style med öppen kista. Alla de andra  sörjande gästerna tyckte det var en fin idé. De som var anställda på kyrkan som skulle ställa in kistan i kapellet tvärvägrade dock. De ville inte se något lik för de tyckte det var så otäckt – och de hade facket på sin sida i detta.

Så när de kånkat in kistan på plats och gått sin väg frågade jag de trettio gästerna och den kvinnliga prästen: ”Ska vi köra!” Jag fick en unison high five, tog fram en skruvmejsel och monterade av det förbannade kistlocket…så vi kunde fylla kistan med våra tårar. Det blev så bra som det kan vara. Inte ett öga torrt.

Och så tillbaka till min fundering. Om detta var verkligen de sista dagarna i mitt liv. Om jag bara hade ett par veckor kvar att leva. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra annorlunda?

Vad är det jag har ogjort?

Vad är det jag skjutit upp alldeles för länge?

Vad är det jag längtat så hett efter – och aldrig vågat göra..?

Vad är det för livsdröm jag tänkt spara på att förverkliga – tills jag äntligen blir pensionär och får all tid i världen? 

Vad är det jag behöver rätta till?

Vad är det för personer jag behöver kontakta och reda ut saker med – innan min tid runnit ut?

Vad är det jag ångrar – bittert – nu när det är för sent….?!!

Svaret är INTE ETT JÄVLA DUGG. Jag skulle göra exakt det jag planerat resten av månaden: umgås med mina älsklingar, hjälpa mina klienter med hypnos och NLP, hålla utbildningen i självledarskap nästa helg, ha den lilla parmiddagen, repa med mitt rockband… 

För ett antal år sedan hörde jag ett SOMMAR-program med Lennart Koskinen där han berättade om sitt liv som präst, och alla dödsbäddar han suttit vid. Temat var vad människor hade behov av att ta upp när de bokstavligen befann sig på sitt yttersta.  Kanske ni tror att de ville berätta om allt dumt de gjort  – som de nu ångrade…

No Way. De ville prata om allt dumt och vansinnigt i livet de inte gjort – alla de vilda drömmarna – och hur de ångrade sig som fan.

Det programmet var ett Wake-Up Call för mig. Inte för att jag precis levt ett stillsamt och normativt liv innan dess…(!) och nu mer än någonsin tidigare blev min paroll DO IT NOW!

Och det kan jag rekommendera. Varmt.  DO IT NOW! För då får du aldrig någonsin tråkigt. 

Avslutar med en fin sång av BLUE ÖYSTER CULT; ”Then Came The Last Days Of May” om döden i öknen…

Igår var jag på en liten fest hos goda vänner – och fick en sån där vansinnig fyllehunger runt halv två på natten när jag hade landat i min flickväns lägenhet. Inte likt mig annars att äta en massa saker precis innan jag tumlar i säng…för att sedan vakna med en mild men påtaglig bakfylla. Så där som det kan bli efter ett roligt, röjigt party. Det intressanta är att faktiskt jag inte drack en droppe alkohol på festen (till skillnad från min flickvän som älskar vin). Hur kan det bli så här…weird…?!!

i det här blogginlägget tänkte jag dela med mig av kontroversiella och provocerande åsikter om droger och alkohol. Då finns det ju två vägar att gå:

TOTALFÖRBUD AV ALLA RUSMEDEL – NU!!!

eller

LEGALIZE IT! SÄLJ ALKOHOL OCH NARKOTIKA PÅ ICA, COOP OCH HEMKÖP – NU!

Så blir det därför inte alls. Jag tänkte prata om förväntningar, spegelneuroner och medvetandets natur istället.

Jag gillar att vara vara hög! 

Känna extas, gränslöshet!

Whooosh! 

Jag Kan Göra Vad Jag Vill! 

Inga jävla hämningar!!! 

Vägen dit lärde jag mig genom att se hur det gick till på villagatan under min barndom. De trevliga grannfesterna med massor av sprit, usel musik (Herb Alpert & The Tijuana Brass) och partnerbyte mellan familjerna med påföljande dramatik dagen efter. Att se min pappa komma hemvacklande med nedspydd kavaj kändes väl…sådär lockande …och det var tydligt vad det var som fungerade som bränsle under dessa improviserade swingersfester. Booze booze booze.

Jag växte upp i förorten Vällingby på 60-talet – och stället var marinerat av droger. Att Stefan Jarls film ”De kallar oss mods” om blandmissbrukarna Kenta och Stoffe handlar om två Vällingbykillar var ingen slump. Även om jag bodde i ett fint villaområde med nationalekonomer och arkitekter i de massiva tegelbunkrarna så knarkade deras barn ordentligt. En av de få jämnåriga på gatan som jag sporadiskt umgicks med (som den introverte knepis jag var) hade börjar röka hasch redan som 11-åring vilket gjorde honom otroligt trött, lynnig och avig. Hans storebror åkte in på ett behandlingshem för sitt amfetaminmissbruk när han var 16. Äldsta barnet i huset mittemot dem dog av en överdos heroin innan hon fyllt 19. Ungarna i huset snett bakom oss försvann tidigt  i en dimma av sprit och droger efter en halvårsvistelse i Kalifornien med sina föräldrar där det var Flower Power ordentligt. Sniffa thinner var inne på min skola och det delades amfetaminkabbar på bussen till gymnasiet mitt på dagen. En avslappnad attityd till narkotika kan man säga.

Jag hade stått utanför allt det här ända till jag fyllde 16 då jag inte umgicks med någon som den udda elitistiska kuf jag var, hade aldrig blivit bjuden på några fester eller varit i sammanhang där jag kunnat testa eller pröva något…stimulerande.

Efter en språkresa till London där jag som 15-åring under en månad fick uppfinna mig själv på nytt lärde jag mig inte bara att dricka Three O´ Clock Tea, utan jag upptäckte kicken med att supa. Inga barer eller pubar hade några problem med att servera mig vad som helst så jag drack i princip varje dag under hedonistiska nattröjningar på coola klubbar och diskotek och tyckte det var hur skönt och befriande som helst – utom på dagen efter.

På gymnasiet hade jag plötsligt blivit mer social och hamnade på spritfester varje helg, men kroppen började ta stryk. Jag mådde så jävla dåligt fysiskt att det var bara för mycket. För att ej verka utanför började jag ha med mig vodkaflaskor med enbart vatten till tillställningarna, som jag sedan blandade egna ”drinkar” av (och nogsamt undvek att bjuda andra på…) och upptäckte att jag kunde ha lika galet roligt iallafall – nykter. jag drogs med av stämningen på något vis. 

På väg till en konsert som 18-åring med Patti Smith tyckte min gymnasievän Ella att vi skulle skaffa lite amfetamin. Jag hävde i mig min dos blandat med Äppel-MER i Humlegården och var sedan våldsamt pigg och alert. PÅ en piratinspelad vinylskiva från Konserthus-giget med Patti Smith Group hör man en röst efter sista låten maniskt vråla: ”Play MY GENERATION! Play MY GENERATION!”…och det är lilla jag. Höll  tydligen på att ramla ner från läktaren samtidigt. Amfetamin gjorde mig sanslöst överspänd och jobbig. Vid ett annat tillfälle hamnade jag och min anarkistkompis Ove på den svartvita filmkomedin FEST I BYN från 1949, regisserad av Jacques Tati. En finstämd och vemodig liten film. Det tyckte inte vi på amfetamin. Vi hade så sanslöst roligt, skrattade åt precis ALLT. Högt och ljudligt. Hela jävla filmen. Ramlade av stolarna ibland (vi satt längst fram). Jag tror inte det var riktigt lika kul för resten av publiken…. 

Amfetamin hade också en massa jobbiga biverkningar. Jag mådde som ett vrak psykiskt efteråt, hela nervsystemet kändes i obalans. Det var ett hårt pris att betala för lite eufori.

Tänkte att det skulle vara lugnare med hasch. Eftersom jag inte rökte prövade jag att koka te på haschbitarna – eller äta det som smörgåspålägg. Det gjorde saker och ting extremt röriga. Jag  virrade runt på stan och såg allt människor sa i pratbubblor ovanför deras huvuden – ibland innan de öppnade munnen. Det kändes skrämmande. Jag kunde komma in i kreativa skov och rimma i timmar. Allt jag sa var på rim. Omvärlden var måttligt road. 

Vid ett tillfälle hamnade jag i ett tillstånd där jag upplevde att min hjärna och mina inälvor bytte plats med varandra om vart annat. Det tyckte jag var väldigt obehagligt, dessutom pågick detta platsbyte i ett dygn, medan jag låg inrullad i en matta för att jag inte skulle ställa till något (säkerhetsåtgärd från mina vänner i anarkistkollektivet jag befann mig i under episoden).

Eftereffekten av hasch kändes som om någon hyvlat bort min hinna mot världen med en vass osthyvel. Allt kändes påträngande och obehagligt. Som en naken utsatthet.

Jag började för egen del tycka att olägenheterna med både alkohol och droger översteg den roliga effekten.I den vevan började jag meditera – grundligt. Flera timmar om dagen (jag gör alltid saker grundligt). Jag började nu märka att jag med lätthet kunde uppnå euforiska tillstånd av glädje och frihet – just like that. Vid ett tillfälle satt jag och betraktade Pressbyrån vid T-Bana Rådmansgatan som om det var en psykedelisk ljusshow. Jag började verkligen uppskatta hur lättroad jag var. Samtidigt hade jag blivit nästan barnsligt känslig. Ett glas vin kunde nu göra mig asberusad på ett stökigt vis. Marijuana kunde ge mig LSD-liknande stökiga trippar. Så jag lade ner min bekantskap med preparatens värld. Med noll saknad. Detta var 1978. 

Har jag efter det känt ett enormt sug efter det att supa till ibland när tillvaron känns tung och svårhanterlig – eller om jag vill slå mig lös? Att ta en vända när livet är hårt  eller aptråkigt med kokain, extacy, crack eller heroin? Nej. 

Detta är inte av moraliska skäl. Detta  styrs inte av enorma karaktärsfasta principer eller stark självkontroll. Det handlar om totalt jävla ointresse. Jag har insett att effekten av alkohol och droger i princip är – NOLL. De har ingen verkan i sig på din sinnesstämning överhuvudtaget. Det de däremot gör att fungera som triggers på neuropeptiderna (känslomolekylerna) i din hjärna som gasar på olika tillstånd som eufori, lugn, intressant varseblivning. Vi har dedicerade neuropeptider i hjärnan för varenda drog samt alkohol. De tillstånden kan man uppnå utan preparat – med exv meditation, NLP, hypnos, neurosemantik – allt det jag har satt mig in i (grundligt) genom åren. Du kan alltså bli hög på dig själv  – utan störande brus. För det alla dessa triggers ger är – biverkningar. De fick jag nog av. 

Den positivt upplevda effekten av droger och alkohol bygger mycket på förväntningar vad som skall hända – och spegelneuroner (att du omedvetet plockar på dig andra människors tillstånd). Därav mina egna reaktioner efter festen igår…

Det har gjorts tester där amfetaminister fått heroin i tron att det varit amfetamin – och blivit pigga som satan. Samma effekt fast tvärtom med heroinmissbrukare som fått speed i försök och blivit så lugna så. För några år sedan var det en krog i Göteborg som fick en felleverans med lättöl i starkölstunnor – folk blev lika fulla ändå. Förväntningar, spegelneuroner, triggade neuropeptider.

Så:

Jag gillar att vara vara hög! 

Känna extas, gränslöshet!

Whooosh! 

Jag Kan Göra Vad Jag Vill! 

Inga jävla hämningar!!! 

På mitt eget lilla sätt…

Avslutar med titellåten från min nya skiva med mitt band Exorcisterna med titeln:

EN NY OCH BÄTTRE DROG

Jag läser i Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Ensamma barn kan känna skam – så kan vuxna bemöta det”   (https://www.dn.se/insidan/ensamma-barn-kanner-skam-vuxna-har-ett-stort-ansvar/) som tar upp ensamma barns lidande. De som inte har någon att leka med. Som inte får vara med i gemenskapen. Eftersom jag var ett ensamt barn hela min grundskoletid läser jag den välskrivna artikeln med stort intresse. Och jag känner inte igen mig överhuvudtaget.

Jag var ett synnerligen ensamt barn från att jag var sju år tills jag gick ut nian. Förutom att jag i princip inte hade några vänner eller lekkamrater var mina föräldrar rejält frånvarande. Min mamma var intagen på mentalsjukhus nästan jämt. Min vidriga pappa var gudskelov mest borta, antingen på jobb, föredragsturnéer eller övernattningar hos diverse sekreterare,  så jag fick i lugn och ro uppfostra mig själv – ungefär som Pippi Långstrump. Sådant kan förstärka egensinnighet.

Mitt intresse att leka eller umgås med andra barn var synnerligen lågt. De var ju så oerhört okultiverade och obildade. Hade ingen som helst koll på Sigmund Freuds teorier om drömmars påverkan på det undermedvetna, Shakespeares dramatik eller regissören Fritz Langs bidrag till amerikansk Film Noir…och annat som intresserade en förläst liten knäppskalle som mig redan som elvaåring.

Vi hade välfyllda bokhyllor hemma (mina föräldrar var akademiker) som jag bokstavligen åt mig igenom: från Winston Churchills självbiografi, Stig Dagermans samlade verk, min mammas samling deckare av Raymond Chandler och Peter Cheyney till en inte föraktlig samling pornografisk litteratur gömd BAKOM bokraderna högst upp i hyllan (allt från ”Fanny Hill” till ”Berättelsen om O” till ”Sänghästen”…). När det var klart gjorde jag läsräder hos min mormor där det fanns ännu mer böcker. Innan jag hade fyllt tolv hade jag läst absurt mycket, blivit nyfiken på en helt annan värld och såg noll anledning att umgås med jämnåriga. Vad skulle vi prata om? De tråkade ut mig – plus att de inte förstod ett dugg av det jag var entusiastisk över.

Efter några år slutade villagatans barn ringa på dörren med frågan till mig . ”Vill du vara med och leka?” Jag sade nämligen nästan alltid Nej. Mina yngre syskon deltog glatt istället – medan jag var inne och umgicks med min bästa vän: mig själv. 

När jag inte läste, läste och läste så lekte jag utdragna fantasilekar i timmar: jag byggde upp egna magiska tredimensionella världar konstruerade med hjälp av färgtuschpennor, papp, sax och tejp med enorma grottor, välfyllda vapenförråd, stora lager av LSD och kokain (jag var tio år och visste hur ett survivalistlager skulle vara beskaffat..). Av min faster som bodde i Chicago hade jag i ett julklappspaket fått den militanta äventyrsdockan Action Man som nu gjorde hemska saker med min lillasysters Barbie. Jag ritade också egna tecknade serier med science fiction- och skräcktema. Kort sagt – jag hade fullt upp och föga intresse för omvärlden.

Tecknade serier blev också mer och mer något som fascinerade en eskapist-expert som mig. Jag upptäckte Marvel-serierna (Spiderman, Fantastic Four, Dr Strange, Avengers, Thor, X-Men…) och som den snobb jag var dög inte de svenska översättningarna som dessutom enbart var i svartvitt. Jag hittade en affär på Karlbergsvägen som hade de amerikanska originaltidningarna i färg och brände alla pengar på detta. Engelska läste jag flytande sedan länge. Jag blev helt hänförd av Marveltidningarna. Eftersom jag var lättsuggererad av all hypnosträning jag sysslat med kunde jag med lätthet visualisera Spiderman klättrandes på Hötorgsskyskraporna – svingande sig över till glas-skulpturen vid Sergels Torg… 

Som tolvåring fick jag nu  plötsligt en ny besatthet – jag skulle bli en superhjälte själv  – med mitt vardagsjag som hemlig identitet. Ingen skulle kunna lista ut att den här magre, klene, knasige lille nörden egentligen var en Räddare I Nödens Stund! 

Jag går igång med mitt projekt med totalt engagemang: börjar sy en Super Hero Costume av ett lakan hemma – komplett med mask och huva så jag skulle bli oigenkännlig – och färgar outfiten vackert neongrön i badkaret med textilfärg. Mitt namn som Hjälte ska bli MR ILYCH (ett slagkraftigt namn på en travhäst jag läst om i DN…). Att jag helt saknar superkrafter och är totalt otränad då jag hatar allt vad sport och idrott heter hindrar noll mina projektplaner. Jag köper en liten väska gjord för fisketurer att ha med mig dräkten i – samt fyller på med sånt som är lämpligt att ha när insatser krävs: en glas-skärare, ett förstoringsglas, en hemmagjord repstege m.m.

Snart skall min stund komma helt oförhappandes. Våra vänliga grannar förbarmar sig över den ensamme stugsittaren till grannpojke och bjuder med mig på en vecka i deras sommarparadis i Ljusdal tillsammans med deras barn: de 8-åriga tvillingarna Mats och Per samt deras storasyster Lisa som är tre år äldre än jag ( och som jag är tämligen förtjust i).

Dag två i Ljusdal blir lite påfrestande efter att jag testat min glas-skärare på ett fönster till en lekstuga med alldeles för gott resultat och det blir mycket efterforskningar efter den idiot som gjort denna åverkan…men det tar sig.

Dag tre vill Lisa visa en vacker plats i grannskapet. Lysande idé tycker jag. Tvillingarna följer med och vi går en bra bit på byvägen där det är mycket glest med hus, men desto mer träd, till en smal stig som går ner för en brant backe till en liten naturlig strand nere vid Ljusnan. Vi står där och beundrar naturens fägring, då det hörs röster uppe på stigen. -Åh, det är de där jobbiga killarna från byn, säger Lisa och rekommenderar att vi snabbt gömmer oss i snårskogen bredvid stranden. 

Ner kommer två 17-åriga grabbar från trakten med varsitt luftgevär. De börjar umgås på det sätt som verkar gälla här: skjuta på allt som går att skjuta på, rapa, säga dumma sakar, pissa i vattnet, dra ännu dummare skämt… det är en väldigt trist och utdragen film vi ser från snåren, och jag inser att det är väl bara att vänta ut de här killarna. Då säger plötsligt den ena tvillingen att han behöver gå på toaletten.. Lisa tycker att han kan göra det på plats. Tvillingen börjar gråta ljudligt och förklarar att just detta han ska göra vägrar han att göra just här… det blir så att vi måste gå ut från snåren – och raskt ta oss upp för backen.

Killarna som stått och skjutit på fåglar och stubbar uppskattar inte att de haft en osynlig publik bestående av Stockholmsjävlar, och börjar nu ropa arga saker efter oss. Vi svarar inte.  Lisa tycker att vi ska skynda oss hem. Vi rör oss så snabbt det går med de små tvillingarna. Och nu börjar det susa om öronen. Killarna skjuter på oss med sina luftgevär. Då inser jag att jag har med mig min superhjälteväska. I den finns min specialare: 6 stycken bangers/kraftfulla smällare hoptejpade runt en blyklump – med hoptvinnade stubintrådar – och en tändare. Jag tänder stubinen, vänder mig om och vrålar: ”Kom igen era fega jävlar” medan jag kastar min lilla ”uppfinning”. Effekten blir häpnadsväckande. Det blir en smärre krevad när den landar framför killarna och de får en enorm fart i motsatt riktning.

Ja, så började min karriär som egensinnig Räddare i Nöden  – även om det tar sig andra uttryck nuförtiden.

.

Jag minns åren jag jag var på mentalsjukhus. Galna år i alla bemärkelser. Och jag kände mig samtidigt mer hemma där än jag någonsin gjort tidigare. Bland alla dårarna.

Jag var 18 år när jag fick jobb som mentalvårdare på Beckomberga Mentalsjukhus. En hel liten stad fylld av människor med tung psykiatrisk problematik.

Sommaren innan jag började på Beckis hade jag jobbat heltid inom Hemtjänsten med att hjälpa pensionärer på Lilla Essingen i deras hem, något jag hade haft som extrajobb varannan lördag hela gymnasiet. En av gamlingarna, en 85-årig bitter man, hade själv varit mentalskötare i sitt yrkesliv. När jag berättade om mitt karriärskifte började han dela med sig av sin livsvisdom:

”Vänd dem aldrig ryggen! Aldrig! De är Farliga! Se till att du får en gummibatong – den hade jag god nytta av…”

Jag fick ingen gummibatong under de tre dagarnas introduktion, bara en enormt stor nyckelknippa till alla de låsta dörrarna.

Det var med dubbla känslor jag började arbeta på hispan. Min egen mamma var intagen där sedan åratal pga av svår ångestneuros. Drivor av psykofarmaka och otaliga elchocksbehandlingar hade inte gjort något för att lindra hennes enorma livsskräck.

Jag hade också fått en synnerligen osäker arbetssituation: pooltjänst. Vilket innebar att jag var en del av vikariepoolen och fick hoppa in lite varsomhelst utan något system eller trygg förankring någonstans. 

Så under några år kastades jag runt bland det oändliga antalet avdelningar på Det Stora Mentalsjukhuset: akutintag med oroliga, våldsamma människor i psykisk nöd, stormavdelningar med de som var klassade som verkligt farliga för både sig själva och andra, kroniskt schizofrena, unga människor med psykos, narkomanerna med mentala problem, geriatriska avdelningar med åldringar som var alldeles för galna och stökiga för den vanliga långvården….

Jag som var ny fick höra mycket skräckhistorier om allt som kunde hända en anställd: vårdare som fått skallen krossad av stolar i dagrummet, sjuksköterskor som blivit brutalt våldtagna i tvättförrådet på avdelningen, den schizofrena kvinnan som gillade att slita ut ögonen på personal… 

De flesta manliga vårdarna var stadiga bitar som mest såg ut som dörrvakter. Jag var en liten tunn kille som aldrig lyft en hantel – 180 cm – 63 kg. Skulle jag bli uppäten på arbetsplatsen?

I helvete heller! Jag märkte ganska snart att jag stortrivdes med patienterna. Det kändes så befriande att träffa personer utan gränser som brydde sig noll om normer. My kind of people, tyckte jag. Istället för att sitta och trycka i personalrummet med kollegorna och bara rycka ut när det blev bråk satt jag i dagrummet och pratade med de intagna. Och lyssnade på deras berättelser och tankar. Det fanns alltid ett piano i varje dagrum. Jag brukade bränna av mina Jerry Lee Lewis-imitationer eller dra igång allsång. Det lät härligt märkligt.

På stormavdelningarna satt jag och umgicks otvunget med livsfarliga kriminella mördare som hade extrema vansinnesdåd bakom sig. De blev så glada när jag sen dök upp igen på avdelningen.

Vid ett tillfälle var jag på en avdelning med äldre schizofrena män. Vid juletid satt jag på en stege och satte upp julgirlanger. De enda personen i rummet var en gravt psykotisk man i 70-åldern som aldrig sa ett ord. Infallsrik som jag är när jag satt där uppflugen på stegen sa jag högt: ”Koko, jag är en liten gök!”. Mannen tittade förvånat upp och sa: ”Jävlar, du är ju lika tokig som vi här!”…och sedan började han prata med mig. Enbart med mig. Inte med någon annan på avdelningen. Vilket väckte stor förundran bland kollegorna. Jag spelade lika förvånad…

Vid tre tillfällen under dessa år träffade jag på patienter av det verkligt stökiga slaget som hade rymt under promenader. De kom fram och pratade med mig på stan och ville ha råd. Mitt tips var att åka tillbaka där de hade mat och husrum. Det rådet hade de följt – och berättat att jag hade skickat tillbaka dem.

På en stormavdelning fanns en man med smeknamnet Snövit pga av sitt vita hår, en intensiv liten man med mycket blandad bakgrund som hallick, knarklangare och mycket annat. Han hade blivit misshandlad av en annan patient och skulle vårdas på Karolinska. Jag fick i uppdrag att vaka över  honom då de trodde han skulle bli lugnare av att jag var med. Under tre dagar var jag där och fick höra hans vilda livshistoria. Några år senare när jag går över Sergels Torg dyker Snövit upp i läderjacka, vit skjorta med slips och snyggbyxor, arm i arm med två mycket trötta blonda yngre tjejer. ”Tjena, Anders! Du får välja vilken av dem gratis för du har alltid varit så hygglig!” säger Snövit gentilt…. jag tackade dock nej till det generösa erbjudandet av en mängd skäl.

Jag var noll imponerad av psykvården som bedrevs på Beckomberga. För mig såg det mer ut som en lång kedja övergrepp på personer som avvek från normen. Ingen blev bättre av all psykofarmaka, elström rakt in i hjärnan, brutal bältesläggning. Personalen var ofta synnerligen oempatisk och föraktfull mot de intagna. Min solidaritet låg hos patienterna som jag tyckte reagerade adekvat på att befinna sig i en galen värld med sjuka värderingar och skeva sociala spel. Jag hade också sett hur min mamma, efter tre behandlingar med hypnos av tandläkaren på mentalsjukhuset nu var fullkomligt befriad från sina psykiska besvär efter 11 års ”vård” på hispan. 

Vid det här laget hade jag börjat meditera och utforska alternativa terapier.  Efter en Tyst Meditionsretreat en helg upptäckte jag att jag hade noll lust att prata på ett tag. Jag  förklarade skriftligen på avdelningarna jag hamnade att jag fått ett fel på stämbanden – och hade en liten skylt. JAG ÄR STUM som jag visade för patienterna. De älskade mitt hemmagjorda teckenspråk den veckan… 

Jag var punkare , och hade smugglat ut en uppsättning patientkläder som komplement till min MC-jacka med ANARKI-NU! i nitar på ryggen. Att dyka upp klädd så ( med texten ”Tillhör Beckomberga Mentalsjukhus” på byxor och skjorta…) på en fest i en lyxvilla på Djurgården som min kompis Eva var bjuden på med sällskap tilltalade mitt sinne för provokationer…det blev en nervös stämning.

Jag hade börjat göra radioprogram för P3 som frilansare, och hade sålt in ett koncept där jag skulle ha ett samtal med Mats, en patient på en sluten avdelning  som jag pratat mycket med genom åren. Vi skulle välja varannan skiva i en diskussion om vad som var galenskap – egentligen. Sveriges Radio var eld och lågor, Mats var överlycklig och kände sig sedd för första gången i sitt liv…och då sa överläkaren ifrån. Det kunde vara skadligt för vårdplanen att Mats var med i radio. Det skar i mig att se hur han krympte av detta bakslag. 

Nu började jag få nog av hela systemet. Jag började få fantasier om att gå runt med min stora nyckelknippa och låsa upp varenda dörr på Beckomberga… 

Så då sa jag upp mig omgående – och började lära psykologi på universitet. Men det jag hade mest nytta av hade jag redan lärt mig. På dårhuset. 

Avrundar detta med en länk till en musikvideo med mitt band EXORCISTERNA med låten  

MIN PSYKIATER…där jag bland annat får elchocker och blir lobotomerad…